Provpass 3

Flickkonst

Maria Lindberg, Anna Maria Ekstrand och Helene Billgren fick i början av 1990-talet alla gå under beteckningen flickkonstnärer. Begreppet uppfattades som nedvärderande. Men recensenterna använde det ändå.

– De menade att konstnärerna utforskade en flickvärld, något som de manliga recensenterna själva inte kände till och som de ställde sig undrande eller främmande inför, säger Kajsa Widegren, Göteborgs universitet.

Kajsa Widegren har en längre tid intresserat sig för mötet mellan konstnärlig gestaltning och konstruktioner av ”flickan”. I sin avhandling i genusvetenskap Ett annat flickrum tar hon sig an de tre konstnärerna, som med sina bilder utmanar traditionella föreställningar om flickor och sexualitet. Sexuella övergrepp är ett av de teman som hon ser i deras verk. Det är ett samhällsproblem som var mycket närvarande i den offentliga debatten under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, och det var något som både konstnärerna och recensenterna måste förhålla sig till. Kring sexuella övergrepp mot barn fanns olika konflikter, exempelvis sådana som handlar om tolkning och tolkningsföreträde.

Kajsa Widegren försöker göra diskursanalys på bilderna. Samtidigt undersöker hon hur recensenterna tagit emot bilderna och hur de med sina texter skapar förståelse och avgränsar tolkningsmöjligheter. Hon menar att betraktaren av bilderna ställs inför tolkningsdilemman som påminner om konflikten mellan å ena sidan en radikalfeministisk diskurs kring flickor som utsatts för sexuella övergrepp och å andra sidan en trovärdighetsdiskurs till försvar för män som anklagas för sådana övergrepp.

Begreppet ”flickkonst” är problematiskt. Att antyda att vuxna kvinnor är flickaktiga i en kultur som premierar vuxen professionalitet kan ha sexistiska motiv.

– I vissa texter används det här begreppet väldigt nedvärderande. Konstnären ses till exempel som en obstinat flicka i sandlådan, och det gör tematiken ogiltig för konsten att ägna sig åt. Det konstnärliga uttrycket blandas samman med frågan om kvotering av konstnärsfältet.

Kajsa Widegren ser ändå att det finns något angeläget i begreppet. Hon använder flickrum och flickrumsestetik som metafor för att utforska flicktematiken utan att underordna någons uttryck.

– I Maria Lindbergs fall handlar flickrummet om hur rumskänslan skapas. Anna Maria Ekstrand använder saker som Barbiedockor och andra leksaker hämtade från flickrummet. Helene Billgrens konst förhåller sig till både tid och rum. Den utspelar sig i ett odefinierat 1950–60-tal, en säkrad zon med möjlighet att vara feminin.

Flickrumsmetaforen är en feministisk metafor. Den är placerad i spänningsfältet mellan Virginia Woolfs ”ett eget rum” som står för frihet och Eve Kosofsky Sedgwicks ”epistemology of the closet” som mer handlar om det slutna rummets osynliggörande. Flickrummet kan ses som ett utrymme där barnet skyddas från vuxnas sexuella aktiviteter, en materiell frizon som tillåter avskiljande från samhällets betvingande normer kring kön och sexualitet, eller en inlåsande garderob som står för en dominant familjestruktur som kan möjliggöra övergrepp.

Remissvar från SOF till Naturvårdsverket

Nu i vår har frågan om nya riktlinjer för skyddsjakt varit ute på remiss.

Sveriges ornitologiska förening (SOF) anser att tillstånd till skyddsjakt ges alldeles för lättvindigt i landet och att myndigheterna ofta inte följer de regler som gäller.

Avgörande i sammanhanget är paragraf 23a i jaktförordningen, som säger att åtminstone ett av fyra skäl måste vara uppfyllt för att tillstånd ska ges. Ännu ett krav är att det inte får finnas någon annan lämplig lösning på problemet.

Granskar vi de tillstånd som ges är det uppenbart att regelverket inte följs. Det gäller alldeles särskilt så kallad sanitär skyddsjakt i samhällen och på soptippar. En kartläggning som SOF gjorde för några år sedan visade att denna typ av skyddsjakt oftare styrdes av intresset hos de jägare som anlitades än av något egentligt behov.

Omfattningen av sanitär skyddsjakt varierar också väldigt mycket från kommun till kommun, trots att förutsättningarna i princip är desamma. En annan studie som vi genomförde vid soptippar i Norrbottens län 2011, visade på samma slappa inställning från den tillståndsgivande myndighetens sida.

SOF:s åsikt är att skyddsjakt som bedrivs av sanitära skäl inte fyller någon egentlig funktion och att den därför bör avskaffas, alternativt förenas med stränga krav gällande villkoren i ovannämnda paragraf i jaktförordningen. Något utrymme för den närmast generella tillämpning som idag förekommer ska inte få finnas.

I de fall där till exempel kråkfåglar och trutar kan uppfattas som ett problem är orsaken nästan alltid brister i renhållningen respektive sophanteringen på tipparna. Med relativt begränsade åtgärder kan ”problemen” lösas.

Så sent som i april i år slog för övrigt Mark- och miljööverdomstolen fast att en råkkoloni inte är en sanitär olägenhet. Fallet gällde en koloni i Helsingborg. En privatperson ville få bort råkorna och drev frågan ända upp till högsta instans.

SOF pekar också på den bristande övervakningen av givna tillstånd. Här måste kraven bli tydligare på att en adekvat uppföljning och kontroll ska göras och dokumenteras. Alltför ofta slarvas det på detta område.

När det gäller skyddsjakt på duvhök vid utsättningsplatser för fasaner kräver SOF att denna kvarleva från gamla tiders rovdjurshat försvinner. Vidare anser SOF att det inte bör vara tillåtet att använda fällor med lockfåglar.

Placebosvar vid smärta

Tidigare förklaringsmodeller inom placeboforskningen har ofta inneburit att patienten varit klart medveten om de verbala instruktioner eller inlärda signaler som triggar placeboeffekter. Inom närliggande forskningsfält finns emellertid växande bevis för att viktiga aspekter av vårt beteende kan utlösas av signaler som inte uppfattas medvetet.

I likhet med studier av omedvetna aspekter av hjärnans belöningssystem och studier av ångest och fobi syftade denna studie till att undersöka om placebo och nocebo (negativ placebo) kunde utlösas omedvetet.

Två experiment utfördes med totalt 40 friska deltagare (24 kvinnor, medelålder 23 år). Deltagarna fick först prova ut en smärtstimulator (värmeplatta 3 x 3 cm) som placerades på underarmen och sedan skatta smärta vid olika temperaturer på en skala från 0 = ingen smärta till 100 = starkast tänkbara smärta. Deltagarna placerades sedan framför en datorskärm och uppmanades att hålla blicken på skärmen och skatta varje smärtstimulering mellan 0 och 100.

I det första experimentet utfördes en inlärningssekvens, där två tydligt synliga bilder föreställande olika neutrala ansikten konsekvent kopplades samman med hög eller låg smärta (medelvärde smärtskattning: hög = 63, låg = 24).

För att testa ifall placebo och nocebo kunde aktiveras av tydligt synliga signaler för hög och låg smärta följdes inlärningen av en testsekvens där samma ansikten visades på skärmen, men denna gång kopplades bilderna samman med en och samma medelstarka temperatur. Resul

taten från testsekvensen bekräftade att placebo (minskad smärta) och nocebo (ökad smärta) uppstod när deltagarna såg bilderna för låg respektive hög smärta, trots att temperaturen var densamma (smärtskattning testsekvens: hög = 53, låg = 19).

I det andra experimentet, som utfördes i en ny grupp av deltagare, undersöktes om placebo- och nocebosvar kunde aktiveras trots att de inlärda signalerna för hög och låg smärta presenterats omedvetet. Liksom i det första experimentet användes klart synliga bilder under inlärningssekvensen (medelvärde smärtskattning: hög = 52, låg = 21), men under testsekvensen visades bilderna så snabbt att deltagarna inte kunde särskilja dem. Resultaten visade att lägre smärtskattningar uppstod när deltagarna såg bilden för låg smärta (placebo) och högre vid bilden för hög smärta (nocebo), trots att samma temperatur använts och bilderna presenterats så snabbt att deltagarna inte var medvetna om vilken bild de sett (smärtskattning testsekvens: hög = 44, låg = 25).

Barn i skola och fritidshem

Samarbete mellan skola och fritidshem förespråkades redan i SIA-utredningen på 1970-talet. Det blev inte förrän i början av 1990-talet, i samband med skolbarnsomsorgskommitténs uppdrag att ”följa, stimulera och påskynda en utveckling mot en organisatoriskt och pedagogiskt samlad verksamhet för skola och barnomsorg”, som samverkan mer på allvar kom till stånd.

Därefter har skola och fritidshem kommit varandra närmare, och förändringar syns på alla nivåer. Idag är lagstiftning och tillsynsmyndighet gemensam, liksom lokala politiska nämnder och förvaltningar. Allt fler grundskollärare och fritidspedagoger återfinns i samma arbetslag. Det finns både möjligheter och problem med att två verksamheter, med olika traditioner och tidigare olika styrningar, förs samman för att hitta samarbetsformer som ska generera ekonomiska men också pedagogiska vinster.

Monica Hansens Yrkeskulturer i möte: läraren, fritidspedagogen och samverkan (1999) och Finn Calanders Från fritidens pedagog till hjälplärare (1999) har bidragit till att synliggöra de svårigheter som kan uppstå i mötet mellan yrkeskategorierna samt de motsättningar som finns mellan fritidspedagogernas och grundskollärarnas skilda yrkesinnehåll och yrkestraditioner, status och makt.

Tillsammans med Anita Söderlunds avhandling Barn i skola och fritidshem: en studie kring samverkan tillgodoses därmed tre olika perspektiv på integrering och samverkan: Calander ger en intressant och möjlig tolkning, Hansen behandlar pedagogerna och Söderlund studerar barnens eventuella vinster i en integrerad verksamhet.

Anita Söderlunds avhandling är en mycket välkommen studie, eftersom den just fokuserar på barnen och vilka konsekvenser samverkan mellan skola och fritidshem kan få för dem. Huvudsyftet har varit att undersöka huruvida tre olika organisatoriska samarbetsmodeller mellan fritidshem och skola – integrerade, samverkande och blandade skolor – har haft någon betydelse för barnens skolkunskaper, trivsel och allmänna upplevelser av skola och fritidshem, dels kortsiktigt i årskurs tre, dels långsiktigt i årskurs sex.

Söderlund har använt sig av Bromfenbrenners utvecklingsekologiska modell som teoretisk referensram för sin avhandling. Den betonar miljöns betydelse liksom betydelsen av samspelet mellan individ och miljö för individers utveckling. Ett nära samarbete mellan vuxna (t.ex. lärare och fritidspedagoger) kan bidra till att skapa en miljö som befrämjar utveckling.

I sin analys har Söderlund också beaktat barnens socioekonomiska bakgrund. Här har skol- och bostadsområdet

använts som mått (förvisso ett grovt mått) och författaren ställer också frågan om det föreligger skillnader bland barnen när det gäller prestationer, trivsel och allmänna upplevelser som kan relateras till vilket område barnen kommer ifrån. Den sista frågeställningen som författaren arbetat med gäller om det finns skillnader mellan barn som haft fritidshem och barn som inte haft fritidshem, när det gäller deras inställning till skolämnen, skolprestationer, trivsel, självförtroende och kamratrelationer.

Det empiriska materialet är hämtat ur bl.a. Skolbomsprojektet, vars övergripande syfte var att utvärdera konsekvenser av olika organisationsformer av samverkan mellan skola och fritidshem, exempelvis elevers skolprestationer och sociala utveckling. Projektet pågick under en fyraårsperiod och bestod alltså av tre delar med fokus på elever, föräldrar och personal, varav Söderlund svarade för insamling, bearbetning och redovisning av resultat som rörde eleverna. Merparten av materialet som används i avhandlingen består av enkäter, som i första hand är besvarade av eleverna. Lärarna har bidragit med skattningar av elevernas kunskaper i skolämnen samt bedömningar av barnens nuvarande sociala kompetens och deras relationer till kamrater.

I studien ingår cirka 1 200 barn från årskurs tre och cirka 300 barn från årskurs sex. Nio olika skolor är representerade och de är valda utifrån de tre olika modellerna (integrerade, samverkande och blandade), vilka återfinns i tre olika bostadsområden, nämligen i innerstad, förort samt förort med hög andel invandrare – mångkulturellt område. Integrerade skolor kännetecknas av att personalen arbetar i arbetslag och har gemensamt ansvar för barnens hela dag och termin. Man har gemensam planering minst en gång i veckan, och fritidspedagogen finns minst sex timmar i veckan i klassrummet och grundskolläraren minst sex timmar i veckan på fritidshemmet. Samverkande skolor kännetecknas av att man inte arbetar i arbetslag. Man har gemensam planering, dock mer sällan än den integrerade, fritidspedagogen finns i klassrummet men inte lika ofta och grundskolläraren finns inte alls i fritidshemmet. Blandade skolor kännetecknas av att det i några klasser förekommer ett närmare samarbete mellan skola och fritidshem, medan det i andra klasser endast förekommer ett sporadiskt samarbete.

Då det gäller elevernas skolprestationer har provresultat i matematik och svenska årskurs tre använts. Söderlund har kompletterat med skattningar gjorda av lärare i årskurs sex. Övriga variabler som förutom skolprestationer återfinns i studien är trivsel, social kompetens,

kamratrelationer och mobbning, demokratifrågor och kontinuitetsfrågor. Här består empirin av elevenkäter och lärarskattningar.

Söderlunds studie ger inga mätbara resultat som visar på skillnader i barns kunskaper i matematik och svenska relaterat till samarbetsformer, inte heller när det gäller trivsel. Däremot framkommer skillnader som går att relatera till den typ av område barnen vuxit upp i. Barn i det mångkulturella området presterar sämre i skolan men tycks trivas bättre både i skola och på fritidshem jämfört med barn från innerstadsområdet. Utifrån lärarnas skattningar av elevernas kunskapsnivåer finns en viss skillnad i slöjd och idrott samt i musik. Barn från integrerade och samverkande modeller ligger över eller mycket över genomsnittet. Lärarna har också skattat hur frimodiga barnen är, liksom hur nöjda de är med sig själva och sina prestationer. Här finns ingen skillnad mellan de olika samarbetsformerna. Dock finns en skillnad mellan barn i årskurs sex som har fritidshemserfarenhet och barn som inte har det. Både i

barnens egna och i lärarnas skattningar förefaller det som att barn med fritidshemserfarenhet är nöjdare med sig själva och frimodigare samt har fler kamrater på fritiden än barn med annan erfarenhet. Ger fritidshemspedagogiken barn ett gott självförtroende? För att kunna besvara den frågan hade det varit intressant med en fördjupad diskussion kring fritidshemspedagogiken.

Söderlund har beskrivit de olika skolorna. Jag saknar dock beskrivningar av hur samarbetet mellan fritidspedagoger och grundskollärare faktiskt gått till, för att jag ska få en helhetsbild. Hur påverkar samarbetet barnen? Vilken betydelse har det för barnen att fritidspedagogerna finns med i klassrummet?

Det viktigaste är dock att barns situation och perspektiv görs till föremål för studier. Här har Anita Söderlund tagit ett viktigt steg och jag önskar att hennes studie kommer att följas av fler, som pekar på de konsekvenser samordningen med skolan får för barnen.

Birgit Andersson

Tourette's Syndrome

There is no known cure for Tourette's syndrome, but several treatment options exist. Medications which block the action of the chemical messenger dopamine have been found in studies to be effective in reducing the frequency and intensity of tics. Preliminary evidence suggests that some behavioural therapies, especially habit reversal, can be helpful for Tourette's disorder; it is not known whether combining these techniques with medication yields an additive benefit. Habit reversal teaches patients to become aware of the premonitory urges preceding tics and to learn and practice muscular actions incompatible with their tics.

Sopranos

The much-parodied large Wagnerian soprano, resplendent in a horned helmet, may soon be a fond operatic memory. Pundits are hailing the birth of a new breed of female opera singers – all of them sylphs. At the world-renowned Salzburg festival, the heaving bosom of a traditional, generously proportioned opera diva has been replaced by slim waists and scanty outfits. The streets and shop windows of the Austrian city are papered with posters celebrating svelte figures of international stars that have flown in to sing. And three of them together would fit inside the voluminous costumes once worn on stage by great singers such as Joan Sutherland and Montserrat Caballé.

Gripping Yarns

We are all captivated by a good story. Like language, religion and music, stories are found in all cultures; they are part of what makes us human. Much of our conscious thought takes the form of an internal narrative in which we try to understand ourselves and our actions. We tell stories to make sense of the world, to communicate, and to influence and manipulate other people.

New researchers' efforts are starting to reveal how stories affect us mentally and physically. As well as throwing new light on human psychology, their discoveries have practical potential.

The neuroscientist Michael Gazzangia has shown that the left hemisphere is specialised for interpreting our feelings, actions and experiences in the form of narrative. We also seem to use storytelling to reconcile our conscious and subconscious thoughts – as, for example, when we make choices based on subconscious reasoning and then invent fictions to justify and rationalise them.

Given the central role of internal narratives in human psychology, it is hardly surprising that stories told by other people also have a hold on us. In fact, the two modes of storytelling have a great deal in common. It would appear that we don't just tell stories to make sense of ourselves; we actually adopt the stories of others as though we were the protagonist.

Brain-scanning research seems to confirm this. When a research team of Washington University, Missouri, ran functional magnetic resonance imaging scans on people reading a story or watching a movie, they found that the same brain regions that are active in real-life situations fire up when a fictitious character encounters an equivalent situation. What is more, the brain responds in the same way whether the story is in the form of words on a page or a realistic action video. The mental mechanisms evolved over millennia to interpret a spoken story seem to have no problem adapting to new media.

Stories can also manipulate how you feel, as anyone who has watched a horror movie or read a Charles Dickens novel will confirm. But what makes us empathise so strongly with fictional characters? Paul Zak from Claremont Graduate University, California, thinks the key is oxytocin, a hormone produced during feel-good encounters. As a pioneer in oxytocin research, Zak has developed various ways to stimulate its release. The most potent so far is an emotionally charged story. Getting volunteers to watch a 5-minute video telling the story of a 4-year-old boy with terminal brain cancer increased oxytocin levels an average 47 per cent compared with others, who saw an emotionally neutral film about the same boy going to the zoo. The change in oxytocin correlated with their degree of empathy.

Whether or not stories are processed in the reward centres, there is no doubt that we can become engrossed in them at the expense of other more pressing activities. From an evolutionary perspective, this suggests narrative must have some survival benefits. So what might these be?

One reason may be that stories allow us to try out ideas and imagine what might happen if we made different, perhaps more risky, choices. Another possibility is that stories act as social glue, binding people together in a common identity that is forged as they share the ideas and emotions prompted by narratives. Supporting this idea, Uri Hasson of Princeton University has found the same pattern of neural activity in different people watching the same movie.

Stories are also good for pure escapism, of course. Some movies suppress activity in regions of the brain usually engaged when we think about ourselves – including our past experiences and future plans. That is why engaging fiction is so appealing to us. It is doing a good job in absorbing us but not harming us.

Booming Tourism

Newly rich and mobile travelers are pouring out of China and India. They're sticking close to home for now, but it's only a matter of time before they fan out across the globe, reshaping the tourist landscape. The tourism industry has reacted to the twin phenomena of travel booms in China and India by fundamentally re-examining itself. The old dichotomy between domestic and international travel has blurred in favor of a new concept called "total tourism". It lumps all travel into one global category in which borders increasingly don't matter. Today's domestic tourist, goes the logic, will become tomorrow's globe-trotter, who will return with more worldly tastes and create pressure to transform and modernize the travel industry back home.

Congo Fever

You can be killed by an exotic variety of diseases in India. But until recently Congo fever was not one of them. A tick-borne virus, endemic to parts of Africa, the Middle East and elsewhere, it passes easily from livestock to man, and then between humans. Horrible symptoms include fever, internal bleeding and liver failure. Some 30% of infected humans die, usually within a couple of weeks. The authorities in western India were therefore alarmed when a medical intern died of the disease, formally known as Crimean-Congo haemorrhagic fever. Previously it had killed three others: a patient, plus a doctor and nurse who had cared for her. These appear to be the first recorded deaths in India from the illness. The fever's arrival is a mystery. Nobody is predicting an imminent plague. But in a region with booming human population, a strong agricultural industry and lively trade, a virus that threatens both livestock and humans is indeed troubling.