Provpass 5

Översättning

EU:s översättare gör ett jättejobb. Man får dock inte glömma att deras frihet att göra tunga och komplicerade EU-texter ”svenska” är begränsad. Rättsakter, som förordningar och direktiv, speglar en kompromiss mellan medlemsstaternas juridiska behov – och syn på språk. Och eftersom översättningen måste ligga mycket nära grundtexten, blir även den svenska texten tung och komplicerad. Språklagens krav på ”vårdat, enkelt och begripligt” kan tyckas långt borta.

Men det svenska språkarbetet bör inte ses som avslutat i och med EU-översättningen. I synnerhet gäller detta direktiven, som när de införs i medlemsstaternas lagstiftning bara är bindande ”med avseende på det resultat som ska uppnås”. Medlemsstaterna är således fria att bestämma formen. Det betyder bland annat att direktivens juridiska system, terminologi och språkliga utformning kan bearbetas till en mer hanterlig form i svenska lagar och föreskrifter, så länge deras mål och mening består. Införlivandet är alltså ytterligare ett ”översättningsarbete”; direktivet anpassas till svenska förhållanden och överförs till ett begripligt regelverk som fungerar i Sverige.

Bäst blir det förstås om jurister, ämnesexperter, språkexperter och terminologer samarbetar i denna andra översättning. Ett bra exempel är arbetet med Socialstyrelsens vävnadsföreskrifter, som kom i en ny version årsskiftet 2009/2010. Samarbetet mellan de olika professionerna har banat väg för ett svenskt regelverk som är betydligt mer begripligt och tillämpbart än den svenska översättningen av direktivet. Dessutom är det förankrat bland användarna redan innan det träder i kraft. Visserligen kunde man som språkkonsult önska sig ett ännu klarare språk i föreskrifterna, men framför allt bör det tvärprofessionella arbetssättet bli mönsterbildande. Mycket arbete har lagts ned på vävnadsdirektivet, men resultatet – ett användbart svenskt regelverk – är mödan värt och arbetssättet något att dra lärdom av för andra myndigheter.

Invandring bygger landet

Invandring är inget nytt fenomen, om nu någon trodde det, och om man hårdrar det hela är väl alla människor invandrare i någon mån. Mitt eget efternamn är troligen en försvenskning och förkortning av ortnamnet Hoyesworth i norra Tyskland, varifrån mina anfäder ska ha flyttat eller flytt under trettioåriga kriget. Jag skulle tro att om man letar sig några generationer tillbaka och skrapar lite på ytan så har många liknande historier.

Författaren Anders Johnson har i boken Garpar, gipskatter och svartskallar mer än skrapat på ytan. Han har via befintlig historisk forskning och litteratur grävt sig tillbaka genom seklerna och hittat invandrare som byggt katedraler, startat utrikeshandel, effektiviserat förvaltningen och så vidare. Boken gestaltar verkligen hur modern den nationella identiteten är. Det svenska riket före 1809 var, liksom så gott som alla förmoderna välden, ett mångnationellt mischmasch av olika landområden med folk med skilda språk, traditioner och ibland religioner. Därför var det för

några hundra år sedan självklart att det ofta talades tyska i Stockholm, att det vetenskapliga språket var latin, att en avsevärd del av rikets befolkning talade finska. Först efter 1809 blev svenskan det nationella språket.

Under den period som storsvenskt sinnade personer i efterhand brukade kalla ”fornstora dar” – 1600-talet – byggdes den svenska armén upp av invandrade holländska, franska, tyska, italienska, spanska och ungerska officerare, ja paradoxerna är många när man ser förbi efterhandskonstruktionerna.

Garpar, gipskatter och svartskallar är en lättläst och översiktlig bok – kul att bläddra och läsa i här och där. Den är full av bilder, intressanta faktarutor, korta personporträtt och konkret information. En värdefull sammanfattning av hur det vi brukar kalla ”svenskt” har formats genom invandring och kulturmöten.

Hotade arter

Redan under 1990-talet arbetade Naturvårdsverket med åtgärdsprogram för vissa hotade arter, exempelvis fjällräv, vissa grodarter och några fiskar. Men det dröjde in på 2000-talet innan det blev ordentlig fart och systematik i arbetet. Då kom vissa konkreta åtaganden. Exempelvis skulle förlusten av biologisk mångfald hejdas till år 2010 (ett delmål i konventionen för biologisk mångfald) och andelen hotade arter skulle ha minskat med 30 procent år 2015 (enligt de svenska miljömålen).

– Det fanns plötsligt beslutade mål som gjorde att statsmakterna kände att man måste göra något, säger Per Johansson, Naturvårdsverkets samordnare.

Artdatabanken gjorde på verkets uppdrag en analys av landets hotade arter och kom fram till en lista över vilka som var i störst behov av åtgärder. Listan omfattar ungefär 400 arter, uppdelade på drygt 200 åtgärdsprogram. De flesta av dessa program handlar bara om en enda art, men det finns också program för naturtyper och grupper av arter, till exempel sydvästsvenska ljunghedar och björklevande skalbaggar.

Den digra listan delades upp på de respektive länsstyrelserna, så att de fick ansvar för att skriva några åtgärdsprogram vardera. I skrivande stund är cirka 115 åtgärdsprogram skrivna och godkända av Naturvårdsverket, och runtom i landet pågår arbetet för fullt med att dels skriva resten av programmen, dels förverkliga de åtgärder som föreslagits.

För att finansiera arbetet får länsstyrelserna en särskild pott pengar från Naturvårdsverket varje år, en summa som ökade årligen från 2004 för att plana ut på 87 miljoner om året under 2007 och 2008. ÅGP-pengarna, som de kallas på miljötjänstemannaslang, har blivit ett viktigt komplement där anslagen för vård av naturreservat och annan skyddad natur inte räcker till.

– I åtgärdsprogrammet kan man fokusera på sådant som man inte klarar på andra sätt. Pengarna kan användas överallt i landskapet, inte bara i reservat, säger Per Johansson.

Därför finns det bland åtgärdsprogrammen en överrepresentation av arter som kräver att man åtgärdar brister i landskapet i stort. Det kan till exempel handla om blomrika marker och tillgången till öppna sand- och grusmarker, eller om bränder och död ved i skogen.

Somliga åtgärdsprogram har redan visat sig vara framgångsrika. Åtgärderna för mnemosynefjäril, mosippa och nålginst har gett snabba resultat. Skräntärnorna har återvänt till sin restaurerade koloni. Kornsparv och flera grodarter tillhör också framgångsexemplen. Arbetet med lövgrodor är en verklig succé. Men det finns också exempel på motsatsen. Man har exempelvis inte lyckats knäcka koden till den grönfläckiga paddans behov. Den har inte svarat på åtgärderna. Endast paddorna själva vet varför.

Lättillgängligt om Bellman

Carl Michael Bellman och hans diktning har gett upphov till en mängd studier genom åren, men trots detta har det varit ont om lättillgängliga och övergripande beskrivningar av författarskapet. Denna brist har Lars Lönnroth rått bot på genom sin bok Ljuva karneval! Om Carl Michael Bellmans diktning.

Författarens uttalade mål med detta verk är att sammanfatta tidigare forskning om Bellmans diktning. Det finns dock vissa grundläggande teman och tankar som genomsyrar boken och gör att den känns som en helhet, trots de många olika områden som berörs. Ett sådant tema är, som titeln antyder, karnevalen – maskeraden och maskspelet. Lönnroth framhåller hur diktarrollen under Bellmans tid inte hade något att göra med romantikens idéer kring det ”genuina” och ”uppriktiga”, utan mer kan betraktas som en uppsättning masker för olika tillfällen. När det gäller diktare från den tiden är det därför särskilt vanskligt att försöka leta efter författarens egna ståndpunkter och känslor i verken. Man bör istället tänka sig författaren som en skådespelare, som spelar de roller som passar bäst för stunden. I samband med detta framhåller Lönnroth hur Bellman ofta själv framförde sina verk, och då bokstavligen spelade dikternas olika rollgestalter i en sprudlande enmansföreställning.

I mångas efterföljd vill Lönnroth se Bellmans förmåga att foga ihop helt olika typer av genrer, eller masker, och skapa nya upplevelser som utmärkande för hans diktning. Just denna genreblandning blir skälet till att även sådana delar av författarskapet som Lönnroth själv inte uppskattar, exempelvis den rojalistiska diktningen, får en plats i boken. Argumentet lyder att vi kan nå större kunskap om Bellmans mästerverk genom att studera hans mer traditionsbundna prestationer, eftersom just hans kunskap om olika disparata genrer utgjorde grunden för de starka effekterna i exempelvis epistlarna. Genom att studera hur Bellman behandlar etablerade genrer kan vi alltså enligt Lönnroth nå större kunskap om hur strukturen i de blandade verken fungerar. Detta är inte en särskilt kontroversiell åsikt idag, men poängen tål att upprepas.

Överlag är framställningen i Ljuva karneval! mycket lättläst, samtidigt som den vilar på en stabil kunskapsgrund. Den ger en god överblick över Bellmans diktning och Bellmanforskningen, och kan rekommenderas till alla som vill ha en introduktion till ett av vårt lands viktigaste författarskap. Som akademiker hade man dock uppskattat en fylligare notapparat och en källförteckning. Å andra sidan kan man tänka sig att boken lockar till sig fler ur den intresserade allmänheten i sitt nuvarande skick.

Som läsare av ett sammanfattande verk av detta slag bör man dock hålla i minnet att det är omöjligt att ge en heltäckande bild av de senaste två seklernas rika Bellmanforskning. Författaren har gjort ett urval, ofta baserat på sin egen litteratur- och vetenskapssyn. Grunderna i just Lönnroths litteratursyn framträder tydligast i de avsnitt där han formulerar egna analyser av Bellmans verk. Där blir det uppenbart att han skriver inom en tradition som värdesätter komplexa och mångtydiga texter och försöker blottlägga spänningar och mångtydigheter i texten.

Ett bra exempel på detta är hans analys av epistel nr 82, ”Vila vid denna källa”. Där hävdar Lönnroth att dödens ankomst i slutet av episteln förbereds genom vissa ”mörka stråk” och ”lätt störande element” i de tidigare stroferna. De exempel han anför är bland andra den nyss skjutna beckasinen, den vrålande tjuren, hönans loppor, den skrattande skatan, de svarta skuggorna under träden och den nyss kallnade kyckling som får sin vinge avriven av Ulla. För en forskare som hellre vill se episteln i dess samtida kontext kan hans kommentar förefalla anakronistisk. För Bellman borde till exempel det faktum att beckasinen nyss skjutits ha indikerat att den var färsk och att det var en läcker frukost som dukats upp.

Överhuvudtaget känns det ur ett 1700-talsperspektiv mer naturligt att istället fokusera på överflödet i denna epistelsamlingens grande finale. Precis som var brukligt vid operaföreställningar samlas här alla i en ståtlig final, med både visuellt och musikaliskt överdåd. Innan Fredman stiger fram och tar sitt slutliga avsked av publiken ägnas de fem första stroferna åt att måla upp den ståtliga scenen för oss. Här finns ett överflöd av dyr mat och vin, musik och ljud och rörelse; här finns människor och djur.

Bellman målar upp bilden av en välmående landsbygd med en mängd djur. Tillsammans med den skrattande skatan, den vrålande tjuren och hönan som loppar sin vinge finns svalor, hästar och lamm, och det beskrivs upprepade gånger hur de ”prägtigt på fältet pråla”. Till detta hör alla de ljud som gör scenen än mer levande. Skatan skrattar och tjuren vrålar, precis som lammet bräker, musikanterna spelar, de ”små kärlekspanterna” sjunger, de gamla mostrarna tjattrar och löven susar. Även skuggorna under träden kan ses som en del i detta överflöd. De rör sig över hela skalan från ”svarta” till ”grå och ljusa”; ett exempel på den variation som utmärker beskrivningarna av sceneriet. Ett nyckelord är ”ljufligt”, spetsställt i början av strofen:

Ljufligt där löfven susa I svarta hvirflar grå och ljusa,

Träden en skugga krusa, Inunder skyars fläkt och drag.

Lönnroth anser att läsaren inte är helt oförberedd på Fredmans ”envoi” i strof sex, på grund av de ”enstaka mörka stråk” som återfinns i de tidigare stroferna. En forskare som försöker se texten ur ett mer samtida perspektiv kanske snarare skulle säga att läsaren inte är helt oförberedd på avskedet på grund av de drag av operafinal som återfinns i de tidigare stroferna.

Därmed inte sagt att Lönnroths tolkning här, och annorstädes i boken, är felaktig, men att den står för enbart en av många infallsvinklar. Så länge man håller detta i åtanke kan Ljuva karneval! fungera som en välbehövlig, användbar och roande skildring av ett författarskap som aldrig slutar att fascinera.

Bigfoot Ballyhoo

A few individuals, including some serious researchers, have argued that the Sivapithecus lineage of great apes from which the orangutan arose has another living 31_____. Details of the beast's anatomy vary from account to account, but it is consistently described as a large, hirsute, nonhuman primate that walks upright and has reportedly been spotted in locales across North America and Asia. Unfortunately, this creature has more names than evidence to 32_____ its existence (Bigfoot, yeti, sasquatch, nyalmo, rimi, raksi-bombo, the abominable snowman – the list goes on).

Those who 33_____ Bigfoot (on the basis of suspicious hairs, feces, footprints and fuzzy videotape) usually point to the fossil great ape Gigantopithecus as its direct ancestor. Gigantopithecus was probably two to three times as large as a gorilla and is known to have lived until about 300,000 years ago in China and Southeast Asia.

There is no reason that such a beast could not persist today. After all, we know from the subfossil record that gorilla-size lemurs lived on the island of Madagascar until they were 34_____ to extinction by humans only 1,000 years ago. The problem is that whereas we have fossils of 20-million-year-old apes the size of very small cats, we do not have even a single bone of this putative half-ton, bipedal great ape living in, among other places, the continental U.S. 35_____ every primatologist and primate palaeontologist I know would love for Bigfoot to be real, the complete absence of hard evidence for its existence makes that highly unlikely.

A review of The Nine Lives of Otto Katz by Jonathan Miles

Many readers who may not have heard of Otto Katz will have strong feelings about the fictional character based on him. Millions of women have probably swooned over him; men have envied his courage, his courtliness – and the fact that in the last reel he gets the girl, who happens to be Ingrid Bergman. Katz was the model for the heroic Czech freedom fighter Victor Lazlo in the classic film Casablanca.

In the movie, Lazlo flies off amid the fog to continue the struggle against the Nazis. There is also a shroud of fog surrounding Katz. Playboy, charmer, intellectual, spy, Stalinist, sophisticated conman, fabulist, a man of at least a dozen aliases – in an age of tragic drama, Katz, by any standards, lived a life of extraordinary excitements, intrigue and adventure. He was at the centre of so many decisive moments of the last century, and as a propagandist he helped to form public opinion about events such as the rise of Hitler, the Spanish Civil War and the Holocaust.

Katz was a quintessential central European of the last century, at home in many capitals, several languages, and numerous bedrooms. He was born in the 1890s in Bohemia, then part of the Austro-Hungarian Empire. As a German-speaking Czech Jew, he was used to living with multiple identities. He grew up in bourgeois ease and comfort, but became a fervent socialist early on, radicalised by the First World War and particularly the rise of anti-Semitism after the defeat of the Central Powers. He joined the Communist Party, which became the cause he lived for throughout the rest of his life – and eventually died for.

He moved in avant-garde intellectual circles and relocated to Berlin, where he worked for the leftist theatre producer Erwin Piscator, an impresario who launched the career of Bertolt Brecht. Katz was almost as committed to glamour and sexual conquest as he was to Marxism-Leninism. Among his lovers in 1920s Berlin was Marlene Dietrich.

Katz was recruited into the Russian intelligence service, the NKVD, and over the next few years he was a propagandist of flair and near genius, using popular journalism to further the interests of the organisation Communist International (Comintern). This was when he began to adopt the myriad aliases and noms de plume under which he would write, broadcast on radio and speak at public meetings. For two years he lived in Moscow, training in the tradecraft of espionage.

He returned to Europe as one of the Soviet Union's chief exponents of agitprop. In France he organised a highly effective pro-Communist news agency. In Spain he uncovered atrocities committed by Franco's forces. In England he hobnobbed among potential leftist supporters and spying for the NKVD on the British Establishment. He moved to America and took Hollywood by storm, raising huge amounts of money for anti-fascist causes, most of them fronts for the Communists. After the war Katz returned to Czechoslovakia, but at the moment of triumph for his cause his own story turned tragic. Stalin and his stooges in Prague distrusted a cosmopolitan who had slept with film stars in Hollywood.

Miles has a good story to tell, but his problem is that he claims too much for it. Of course Katz was an 'agent' in the sense that he worked for the Comintern and Soviet interests. But Miles cannot entirely substantiate the more dramatic cloak-and-dagger, James Bond-type material in the book. It is full of suppositions and speculations. Was Katz a 'super-spy', as Miles claims? Mostly, by this account, he was a super-spin doctor working for the Soviets, a master of the black arts of propaganda. As Katz's great friend Arthur Koestler said, 'everybody knew Katz was a Communist agent'. So hardly very secret. There are also some very strange judgements, those of a conspiracy theorist rather than a serious biographer. The well-known writer Ben Macintyre has spawned an industry – the real-life spy story. All publishers want a success along the lines of his acknowledged book Agent Zigzag. If, like Macintyre, you can spot a good tale, research it meticulously and write beautifully, all well and good. Not everyone can.