Provpass 5

Vindar och stormar

Storm är ett naturfenomen som uppkommer för att utjämna tryckskillnader mellan hög- och lågtryck. Ju tätare det är mellan isobarerna, desto våldsammare uttryck tar sig utjämningen, det vill säga vinden blir starkare. Vindstyrka tillhör de mätbara abiotiska faktorer som jämte de biotiska spelar en viktig roll för ett ekosystem i funktion. Vindstyrkor med betydelse för livet i ett ekosystem varierar från måttlig vind (< 5 m/s) till i mer sällsynta fall full orkan (> 32 m/s).

Vindar ligger bakom totalcirkulationen i sjöar och hav. Syrerikt vatten transporteras mot djupet och näringsrikt vatten förs upp till ytan. Solljuset når en bit ner i vattnet och fotosyntesen tar fart hos växtplankton som fnns i ytskiktet. God tillgång på näringsämnen i sjöars och havs ytskikt gynnar planktontillväxten. Från den planktonrika miljön utgår sedan livet i många av de limniska och marina näringskedjorna. Vindar driver även vatten till och från grunda områden och genom sund och andra passager.

Den roll vinden spelar i landekosystemen är en annan. Uppenbart är att organismer är bättre skyddade mot vindars verkningar i tätt bevuxna ekosystem än i öppna, glest bevuxna ekosystem. Välbekant är också att vindpollen och en del lätta fröer kan spridas långt med vindens hjälp.

Stormar, men även friska och hårda vindar, sätter all vegetation i rörelse. Vindarna rycker och sliter i träd, buskar, gräs och örter och får växtligheten att vaja fram och tillbaka. De rörelser som alstras fortplantar sig ner i marken, ibland ända ner till rötterna. En rotvälta är ett synligt bevis på hur stormar påverkar marken. Vid all vindpåverkan uppstår osynliga sprickor och springor i marken även på långt avstånd från ett träd. I den uppluckrade jorden

sprider sig syrerik luft och ett för markandningen gynnsamt läge uppstår.

Biprodukter från markandningen, liksom från all annan andning, är koldioxid och vatten. I marken reagerar koldioxiden med markvattnet och kolsyra bildas. Kolsyran, som är en svag syra, orsakar en lätt kemisk vittring. Från markpartiklarna (kolloiderna) vittrar näringsämnen, som tas upp av rothår hos gröna fotosyntetiserande växter. Vi skönjer här en koppling mellan vind, rörelser i marken och syretillförsel, ett samspel i den oorganiska världen som bildar grund för många terrestra näringskedjor.

Vinden tar ibland i så våldsamt att stammar knäcks och träd slits upp med rötterna. Detta kan vara en god sida av stormar, eftersom de på så sätt medverkar till att fälla försvagade träd och rensa bort torra grenar. I stormens spår sker det därmed en selektion av det livskraftigaste. Samtidigt öppnas luckor i vegetationen och i dessa släpps ljus ner till uppväxande plantor. Av det material som faller till marken bildas förna. Den bryts så småningom ned och blir på sikt näring för både småplantor och växande träd.

Vindar sätter också andra spår. Svåra stormar (orkaner) som till exempel stormen Gudrun i januari 2005 pekar på svagheterna hos planterade skogsmonokulturer. Dessa skogar faller i betydligt större utsträckning ofer för stormars härjningar än vad mångformiga naturskogar gör.

Skolan och Strindberg

”Ingen av Strindbergs efterföljare har uppnått så glänsande resultat som han själv, mästaren.”

Så avslutade gymnasisten Albin Lind sin examensuppsats om författaren August Strindberg. Året var 1912, knappt ett halvår efter författarens död.

Långt senare, år 1960, avslutar gymnasisten Lisbeth Hagman sin uppsats med: ”För mig och, som jag tror, för många andra, framstår han [Strindberg] som den oöverträfige, ouppnåelige och sanne författaren.”

Trots vissa skillnader i stil och innehåll är de båda uppsatserna väldigt lika, och beträfande uppfattningarna om August Strindberg och hans författarskap är de i stort sett identiska. Båda hyllar den store, stridbare och oerhört pro-duktive ”titanen” i svensk litteratur.

Ändå mottogs uppsatserna helt olika av sina respektive skolsystem. Albins lärare gav honom betyget stort C, medan Lisbeths beundran premierades med ett litet a.

Det är uppenbart att stackars Albin uttryckte en bild som inte gillades av 1912 års litteraturlärare, medan samma funderingar fck beröm i 1960-talets skolkultur. För August Strindberg kan alltså 50 år innebära skillnaden mellan förkastlig och ”oöverträfig”.

Hur kan den ofentliga skolbilden av en författare förskjutas så grovt? Vem bestämmer agendan för litteraturundervisningen, och hur påverkar det utbildningssystemet som sådant?

Om detta handlar doktorsavhandlingen Likt och olikt. Strindbergsbildens förvandlingar i gymnasiet, skriven av litteraturforskaren och lärarutbildaren Sten-Olof Ullström. Avhandlingen bygger på ett stort material och ett synnerligen gediget arbete där Ullström har analyserat 300 gymnasieuppsatser om August Strindberg åren 1912–1960, och sedan jämfört deras Strindbergsbild med den i de samtida läroböckerna i litteratur.

Resultatet blir en berättelse som sträcker sig långt utöver Strindbergs författarskap. I Likt och olikt lyckas Ullström synliggöra några av litteraturundervisningens kanske viktigaste problem, då såväl som nu, nämligen att skolans institutioner alltid upprätthåller den dominerande kulturens värderingar och attityder. Och att undervisning alltid är en fråga om makt.

August Strindberg lyftes in i läroböckerna redan under 1880-talet, dock i all korthet och med väldigt stora reservationer. Några få och på den tiden helt dominerande litteraturforskare och läroboksförfattare tonade ned det satiriska och samhällskritiska i hans författarskap, liksom senare även hans naturalistiska och expressionistiska dramatik. I stället tog man fasta på verk som Mäster Olof och

Svenska öden och äventyr, och framställde honom som en historisk författare.

Denna bild går igen i gymnasisternas uppsatser från den tiden. Bilden rimmar också väldigt väl med den ofentliga hållning och de litterära ideal som samtidigt odlades inom läroverkskulturen.

Läroverket var redan från början en uttalat elitistisk och segregerande skolkultur vars syfte var att bilda medelklassen enligt rådande ideal. Litteraturundervisningen följde en starkt nationalromantisk estetik, där litteraturens uppgift ansågs vara att förmedla och stärka nationens självbild. I det sammanhanget hade Strindberg och andra moderna författare föga existensberättigande.

Det skapades en så kallad skolbild av Strindberg, som konserverades i många årtionden framöver, trots att resten av samhället fortsatte att utvecklas.

Ullström noterar att bland de knappt 300 gymnasieuppsatserna är det väldigt få som inte håller sig strikt till läroverkens bild av Strindberg. Det är mer eller mindre läroboksliknande texter som okritiskt återger skolans kulturella och litterära värderingar.

Först vid 1960 händer det något. Hälften av det årets uppsatser visar upp ett betydligt mer personligt tilltal, och många elever uttrycker åsikter och värderingar som inte omedelbart kan spåras till kurslitteraturen.

Uppenbarligen hade tidens samhällsklimat och de gryende revolterna börjat överrösta det gamla och stela läroverksidealet. Samtidigt var den vittrande bildningsborgen, som bara åtta år senare skulle reformeras i grunden, plågsamt medveten om sin kommande upplösning och hade kanske redan börjat släppa lite på tyglarna.

År 1968 reformerades skolsystemet. Läroverken försvann och det bildades ”en skola för alla”. Läroböckerna visade under 1960-talet upp en mer nyanserad och komplex bild av Strindberg. Hans tidigare så kontroversiella texter lyftes fram och undervisningen var mer öppen.

Men den tendensen fortsätter enligt Ullström tyvärr inte under resten av århundradet. Dagens utbildningsmiljöer påminner i vissa avseenden starkt om den äldre gymnasiekulturen, med slutna undervisningsmiljöer där eleverna läser, skriver och samtalar bara för att reproducera vissa allmänna litterära normer.

Strindberg är numera en av klassikerna, och läroböckerna hyllar honom som nationalskald och den största författaren i svensk litteratur. Detta får paradoxalt nog till följd att eleverna läser honom på samma sätt som de läser en lärobok – ett nödvändigt ont som ska pluggas in och sedan rapas upp vid examinationen.

”Önskar vi en mer öppen skola”, skriver Ullström, ”måste vi våga motarbeta en undervisning där konst och litteratur reproduceras som en fxerad uppsättning data eller som okritiskt upphöjer dominerande litterära normer och tolkningstraditioner till objektiv sanning.”

Vid förra sekelskiftet var Strindberg en marginaliserad författare i skolan och i läroböckerna, en kvinnohatare och galning som ibland sträckte sig över medelmåttorna, men vars texter verkade moraliskt nedbrytande på tidens ungdom. Samtidigt hyllades han av samhället utanför skolans murar som en stor författare och en genialisk häcklare av överheten.

I dag, 100 år senare, konstaterar Ullström att klyftan fortfarande är lika stor. Medan resten av världen fortsätter att omtolka och sätta upp Strindbergs stora dramer, måste dagens läroböcker och lärare truga eleverna att ens

intressera sig för honom. Strindberg är bara en författare av många, liksom bilderna av honom. Den ”öppna” skolan förblir sluten i de skolor där respekten för läroböckerna kvarstår och där lärarna inte är medvetna om att förhärskande bilder bestäms av en liten klick människor med ett stort formuleringsföreträde.

Bara genom insikt om detta, om varför olika bilder får likartade efekter, kan öppenheten åter fnna vägen in i klassrummen. Sten-Olof Ullströms avhandling Likt och olikt är ett stort steg i rätt riktning.

Den borde få följa med in i klassrummet och hamna på lärarnas katedrar.

Det skulle litteraturundervisningen må bra av.

Hälsa, vård och tillväxt

Välfärdspolitiska rådets rapport 2004 Författare: Bengt Jönsson, Göran Arvidsson, Lars-Åke Levin, Claes Rehnberg. Stockholm, SNS Förlag, 2004.

Värdet av sjukvårdens bidrag till samhällsekonomin nämns sällan i debatten om ekonomisk tillväxt. Sjukvården framställs snarare som ett kostnads- och fnansieringsproblem och därmed som en tärande sektor som använder det utrymme som den ekonomiska tillväxten skapar. På ett tydligt och förklarande sätt analyseras i Välfärdspolitiska rådets rapport 2004 det inte helt självklara sambandet mellan hälsa och tillväxt samt hälso- och sjukvårdens roll i detta sammanhang.

Det genomgående temat i rapporten är hälso- och sjukvårdens förutsättningar, utveckling och framtida funktion. Frågor kring sjukvårdens fnansiering, organisation, prioriteringar, produktivitet och kvalitet såväl som internationalisering, försäkringslösningar och ägarformer gås noggrant igenom och mynnar ut i en sammanfattning och ett förslag i tio punkter.

I den första punkten pekar rådet på vikten av att utveckla system och metoder för kontinuerlig mätning och utvärdering av sjukvårdens resultat. Produktivitets- och efektivitetsförbättringar i sjukvården gör det möjligt att prestera mer och förbättra befolkningens hälsa inom ramen för en given resursinsats. Detta bidrar till ökad ekonomisk tillväxt eftersom en befolkning med god hälsa har god produktionsförmåga. För att sjukvården inte i första hand skall ses som ett kostnadsproblem måste, enligt rådet, värdet av den förbättrade hälsan inkluderas i nationalräkenskaperna för att på så vis skapa balans och likställighet med andra samhällssektorer.

Den andra punkten handlar om sjukvårdens framtida fnansiering. Rådet menar att det inte fnns utrymme för några större skattehöjningar i framtiden. Alternativkostnaden för ökade resurser till sjukvården är minskade resurser till bland annat skola, barn- och äldreomsorg, högre utbildning och rättsväsende. En ökning av resurserna till sjukvården fordrar därför en annan fnansiering. Genom bland annat fritt vårdsökande inom och utom landet går utvecklingen, enligt rådet, i riktning mot att sjukvården i ökande utsträckning blir en nationell angelägenhet. Som en konsekvens därav bör staten ansvara för sjukvårdens fnansiering. Enligt rådet bör därför skatteutjämningssystemet och de specifka statsbidragen ersättas av ett generellt statsbidrag till landstingen för sjukvård.

På grund av svårigheterna med att öka den ofentliga fnansieringen i takt med befolkningens behov, en åldrande

befolkning och introduktionen av ny och dyr teknik anser rådet i punkt tre att möjligheten att fnansiera primärvården genom en obligatorisk individuell försäkring bör övervägas. Rådet föreslår att den individuella försäkringen kombineras med en ofentlig subvention. Försäkringen skulle, enligt rådet, också kunna omfatta kostnader för vissa basläkemedel.

Rådet anser i den färde punkten att istället för att lagstifta om vilka ägarformer som skall tillåtas i sjukvården bör krav ställas på utförarna vad gäller kvalitet, tillgänglighet och kostnader. Rådet anser att förekomsten av kvalitativ, kostnadsefektiv och innovativ sjukvård borde vara viktigare för skattebetalare och patienter än vem som äger vårdföretagen, och betonar att mångfald och fexibilitet vad gäller ägarformer inom sjukvården stimulerar till konkurrens och utveckling.

Den femte punkten handlar om prioriteringar. Grundläggande i ekonomisk teori är att resurser är begränsade. I sjukvården tar sig detta uttryck i att det alltid kommer att fnnas behov av sjukvård som överstiger tillgängliga resurser. De medicinska möjligheterna att bota och lindra ökar ständigt, och i takt med införandet av nya kostsamma metoder i sjukvården ökar därför behovet av prioriteringar. Rådet ser som en mycket viktig fråga för framtiden att prioriteringsbesluten kopplas till sjukvårdspolitiken och till mekanismerna för resursfördelning på alla nivåer i sjukvården. Rådet föreslår därför att arbetet med öppna prioriteringar skall integreras med styrning och fnansiering av sjukvården för att frågan om öppna prioriteringar skall kunna drivas framåt i framtiden.

Rådet rekommenderar i den sjätte punkten att landstingens läkemedelskommittéer avskafas i deras nuvarande form och att besluten om både läkemedelsanvändning och annan medicinsk teknologi integreras i landstingens generella verksamhets- och ekonomistyrning. Vidare rekommenderar rådet att läkemedelskostnaderna fullt ut integreras i den övergripande fnansieringen av vården. Någon speciell läkemedelsbudget skulle därmed inte fastställas. Läkemedlens andel av kostnaderna för att behandla olika sjukdomar skulle istället bestämmas av läkemedlens kostnadsefektivitet. På så vis skulle Läkemedelsförmånsnämnden få rollen av ett kunskapscentrum, som förser landstingen med prioriteringsunderlag och beslut om vad som skall ingå i den förmån som landstingen har ansvaret för att fnansiera inom ramen för de totala sjukvårdskostnaderna. Den överprövning av Läkemedelsförmånsnämndens beslut som läkemedelskommittéerna, enligt rådet, svarar för skulle genom ett sådant system elimi

neras. Rådet anser att läkemedelskommittéernas resurser istället bör överföras till terapikommittéer, med uppgift att implementera de riktlinjer som bland annat Läkemedelsförmånsnämnden, Statens beredning för medicinsk utvärdering och Socialstyrelsen utarbetar.

I punkt sju lyfter rådet fram vikten av att sjukvård och sjukförsäkring samordnas. Den höga sjukfrånvaron är ett stort problem och innebär en stor belastning såväl på de ofentliga fnanserna som på arbetsgivarna. Rådet menar att bristande integration av fnansieringssystem för ohälsa och sjukdom leder till att respektive huvudman använder sina resurser utifrån en bedömning av egna kostnader och efekter, vilket leder till risk för sådan suboptimering. Rådet konstaterar också att läkarnas roll i sjukskrivningsprocessen bör uppmärksammas och begränsas av de villkor som arbetsgivarna och Försäkringskassan ställer.

Rådet poängterar att kunskaperna om nya läkemedel är begränsade innan dessa fått en större användning i rele-

vanta patientgrupper och att det är viktigt att nya lovande läkemedel introduceras och utvärderas samt att de terapier som inte håller måttet tas bort. I punkt åtta menar rådet därför att introduktionen av läkemedelsinnovationer liksom andra nya medicinska teknologier i den kliniska verksamheten bör stimuleras.

Punkterna nio och tio rör internationalisering av den svenska sjukvården. Rådet anser att sjukvårdens internationalisering bör utnyttjas genom ökad export av sjukvårdsprodukter och sjukvårdstjänster och att det internationella samarbetet vad gäller utvärdering av medicinska teknologier bör utvecklas.

Rapporten utgör ett utmärkt kunskapsunderlag som öppnar för debatt och fortsatt forskning kring vårdens resursutnyttjande, fnansiering och styrning samt sambandet mellan hälsa och välfärd.