Provpass 3

Barns utveckling

Fråga: Vilka är likheterna och olikheterna mellan Piagets och Vygotskijs tankar om barns psykologiska utveckling? Och hur applicerbara är deras teorier på dagens samhälle? /Li

Svar: Jean Piaget (1896–1980) och Lev Vygotskij (1896– 1934) är de två forskare under 1900-talet som har haft störst betydelse inom området barns utveckling av tänkande och språk. De ägnade sig båda först åt annat: Vygotskij åt litteratur, konst och konstpsykologi, Piaget åt naturvetenskap, särskilt biologi, med fokus på frågor om kunskapens natur. De inriktade sig sedermera på barns utveckling av tänkande och språk. Deras arbeten har i hög grad diskuterats i den efterföljande forskningslitteraturen.

Det finns många beröringspunkter och likheter mellan Piagets och Vygotskijs syn på barns utveckling av tänkande och språk, men det som har uppmärksammats mest är skillnaderna. Särskilt belysande är hur de ser på barns egocentriska språk och barns spontana uppfattningar av olika företeelser. Båda författarna har ägnat stor uppmärksamhet åt detta. Eftersom deras allmänna syn på barns utveckling av språk och tänkande skiljer sig åt, har de också haft olika syn på dessa två inslag i barns utveckling.

Det egocentriska inslaget i små barns språk består i att språket är ofullständigt, i kombination med att barnen tycks tala för sig själva och inte till en åhörare. Piaget såg detta egocentriska språk som uttryck för barnets egocentriska tänkande och begränsade kunskap om värl

den. Enligt Vygotskij är det egocentriska språket i stället ett resultat av att barnet ännu inte helt har införlivat och behärskar de vuxnas sociala språk. För Piaget handlade det om hur barns tänkande och kunskap uttrycks i språket, för Vygotskij snarare om en rörelse i motsatt riktning: hur socialt språk och olika begrepp införlivas i barns språk och tänkande.

Piaget ägnade sig mycket åt att kartlägga barns spontana uppfattningar av olika företeelser. Han såg de spontana uppfattningarna som grundade i barnets samspel med sin omvärld och som ett led i barnets uppbyggnad av egna tankestrukturer, beroende på det tänkande ett barn redan har och allmänna principer för tänkandets utveckling. Han fokuserade på det individuella tänkandets inre utveckling. Vygotskij var mer intresserad av hur barnen tar över begrepp från sin omgivning, även när detta inte sker spontant. Enligt Vygotskij är övertagandet av begrepp från omgivningens språkanvändning det viktigaste för den språkliga och tankemässiga utvecklingen hos barnen.

Betraktade som heltäckande förklaringar av barns utveckling av tänkande och språk kan Piagets och Vygotskijs beskrivningar verka oförenliga. Mer intressant är att se de bådas beskrivningar som ofullständiga och fokusera på hur deras olika perspektiv och angreppssätt kan kombineras. Deras tänkande och forskningsresultat är högst aktuella i dagens samhälle.

Sarkozys utrikespolitik

Under Nicolas Sarkozys år som president skedde några hel- och halvhjärtade omorienteringar av fransk utrikespolitik. Här följer två exempel på sådana.

Den arabiska våren Med Tunisiens jasminrevolution i januari 2011 inleddes den våg av folkresningar och protester mot arabvärldens auktoritära regimer som kom att kallas den arabiska våren. Det var en utveckling som tog alla på sängen, inte minst Frankrike och EU. I åratal hade EU, med Frankrike och andra Medelhavsländer som drivande kraft, tagit hjälp av nordafrikanska regimer för att stoppa migrationsströmmarna över Medelhavet och hålla nere islamistisk terrorism. Så viktigt var detta för européerna att de blundade för demokratiska brister i regimerna på andra sidan havet och fördjupade samarbetet även när åtaganden om demokratiska reformer inte uppfylldes.

Och trots att Nicolas Sarkozy hade lovat en ny fransk utrikespolitik med en större betoning på mänskliga rättigheter fortsatte han på den gamla linjen. Hans debut som Nordafrikapolitiker var spektakulär: i karaktäristisk stil kastade han sig i juli 2007 med hull och hår in i slutfasen av EU:s förhandlingar om frigivningen av den grupp bulgariska sjuksköterskor som fängslats i Libyen och sände dåvarande frun Cécilia som personlig emissarie till huvudstaden Tripoli. Direkt efter frigivningen, som blev en PR-triumf för Sarkozy, reste han till Tripoli för att skörda frukterna av de förbättrade relationerna med Libyen genom att underteckna fransk–libyska avtal om bland annat energi och migration och bana väg för franska affärsintressen. Några månader senare kom Libyens ledare Muammar al-Khadaffi till Paris och slog upp sitt tält i Elyséepalatsets trädgård.

Det angav tonen för den fortsatta franska politiken i Medelhavsområdet. Ingen i Paris reagerade på de tunisiska protestaktioner som inleddes i december 2010. Den nytillsatta utrikesministern Michèle Alliot-Marie solsemestrade med sin sambo i Tunisien mitt under protesterna och lånade ett privatplan av en affärsman med band till diktatorn Zayn al-Abidin Ben Ali. Medan regimen i det forna franska protektoratet försökte slå ner protesterna med brutala metoder nöjde sig Paris med vaga maningar till ”lugn”. Alliot-Marie väckte uppseende med ett förslag om att bistå tunisisk polis med fransk expertis på demonstrationskontroll. Först när den tunisiske diktatorn väl tvingats avgå stödde Frankrike kraven på demokrati i Tunisien. Ben Alis flygplan, som enligt rapporter var på väg till Paris, tvingades vända i luften för att söka fristad på annat håll.

Alliot-Marie tvingades lämna sin post och i samma veva började den franske presidenten omprofilera sig som det nystartade libyska upprorets främste supporter. Frankrike blev först med att erkänna det libyska övergångsrådet som landets legitima företrädare. I Bryssel pläderade Sarkozy för sanktioner och flygförbud och sade att han, tillsammans med Storbritanniens premiärminister David Cameron, var redo för riktade militära anfall mot mål i Libyen. Franska plan blev sedan de första att fälla bomber över landet.

Det går att se flera skäl till denna spektakulära helomvändning. Mycket handlade givetvis om att återställa Frankrikes politiska anseende i denna viktiga region. När Sarkozy i september 2011 hyllades som en hjälte i den befriade staden Benghazi gav jublet återklang över hela arabvärlden. Det handlade också om att manifestera Frankrikes förmåga att agera som en ledande världsmakt i ett läge där USA valde baksätesrollen.

Om Sarkozy dessutom kunde plocka popularitetspoäng inför det kommande presidentvalet var det heller inte ovälkommet. Inte heller kunde man bortse från ett till synes genuint personligt engagemang, understött av filosofen och författaren Bernard-Henri Lévy som ringde in direktrapporter från det belägrade Benghazi till Elyséepalatset. Libyenaktionen passade ledarstilen hos den Sarkozy som alltid hade gjort sig bäst vid dramatiska insatser i akuta krislägen.

Françafrique Medan Algeriet och Indokina vann sin självständighet i blodiga strider blev 1960-talets franska uttåg ur Afrika söder om Sahara mer odramatiskt. De flesta av Frankrikes afrikanska kolonier gick med på att i utbyte mot militärt och ekonomiskt stöd behålla starka band till den forna kolonialmakten. Så föddes det system som kallats Françafrique, en politik skött av obskyra nätverk i Elyséepalatset, där franskvänliga afrikanska ledare, ofta brutala och korrumperade diktatorer, hållits om ryggen av franska regeringar, ibland med hjälp av franska soldater. I gengäld har Frankrike fått internationellt politiskt stöd, fördelaktiga villkor för franska storföretag och säker tillgång till strategiskt viktiga råvaror som olja och uran. Med i bilden finns också en ström av svarta pengar från afrikanska vänner som bidrag till franska politikers kampanjfinansiering.

I sin valkampanj 2007 lovade Nicolas Sarkozy att sätta stopp för detta system. Nu skulle det bli slut med franskt stöd till diktatorer och korrupta ledare i Afrika. Bistånd skulle villkoras med krav på gott styrelseskick.

Jean-Marie Bockel blev Sarkozys minister med ansvar för Frankrikes relationer med Afrika. I januari 2008 förklarade han karskt i en intervju i Le Monde: ”Françafrique ligger på dödsbädden. Jag vill skriva ut dess dödsattest.” Av 100 miljarder euro årligen i bistånd till Afrika försvinner 30 miljarder genom ineffektiv förvaltning eller försnillas av rovgiriga ledare, menade han. Bara ett par månader efter intervjun fick dock Bockel sparken – efter klagomål från Gabons president Omar Bongo.

Sarkozys kursomläggning blev på sin höjd halvhjärtad. Trots vissa tecken på en förändrad attityd, som försöken att normalisera relationerna med Rwanda, förblev mycket sig likt i den franska Afrikapolitiken under Sarkozy. Tonvikten fortsatte att ligga på strategiska ekonomiska intressen, och varje Sarkozybesök i Afrika följdes av ett veritabelt regn av ”århundradets kontrakt”. Frankrike fortsatte också att ge militärt stöd till vänligt sinnade regimer, som Tchads president Idress Déby som fick franskt stöd att bekämpa rebeller. Och i april 2011 spelade franska soldater en avgörande roll då Laurent Gbagbo, förloraren i Elfenbenskustens presidentval 2010, till

sist lyftes bort från sin post och valsegraren Alassane Ouattaras trupper tillsammans med FN-styrkor gick till angrepp mot presidentpalatset i Abidjan. Här agerade dock Frankrike på direkt uppmaning av FN:s generalsekreterare och med en färsk resolution från säkerhetsrådet i ryggen.

Insatsen i Elfenbenskusten gjordes för att hjälpa en folkvald president till makten, och kan därför ses som ett uttryck för den nya Afrikapolitik som Sarkozy utlovat. Samtidigt var det uppenbart att Paris gjorde sitt bästa för att mörka de franska truppernas insats. I Elfenbenskustens mångåriga interna konflikter har Gbagbo profilerat sig som motståndare till den gamla kolonialmaktens fortsatta inflytande medan Ouattara framstått som mer franskvänlig. Risken var uppenbar att den franska insatsen skulle framstå som ännu ett exempel på att Frankrike i Françafriques anda väljer vilka som ska sitta vid makten i landets forna kolonier.

Evidensbaserad naturvård

Som de flesta omvälvande skeden började det hela i liten skala. En inflytelserik epidemiolog, Archie Cochrane, började på 1970-talet argumentera för betydelsen av att använda bästa möjliga kunskapsunderlag inom sjukvården. En självklarhet kan man tycka, av både etiska och ekonomiska skäl, men ändock något som inte är helt enkelt att säkerställa.

Det är inte lätt att hitta och kritiskt värdera alla relevanta publikationer i den omfattande vetenskapliga litteraturen inför valet av preparat eller åtgärd. En konsekvens av detta är att det har kunnat ta åratal innan effektivare eller billigare metoder kommit till allmän användning (t.ex. tog det 13 år innan rekommendationen att ge blodproppslösande behandling efter akut hjärtinfarkt slog igenom) samt att olämpliga metoder har kunnat dröja sig kvar länge efter det att de dömts ut i kliniska provningar (t.ex. rekommenderades sängläge veckovis efter hjärtinfarkt, trots att nyttan visat sig vara obefintlig). Alltså helt enkelt en långsam kunskapsöverföring från forskningen till praktiken som inneburit förlorade liv och kronor.

Detta var bakgrunden till den revolution som Archie Cochrane initierade: den evidensbaserade medicinen. Här skall beslut grundas på ”bästa möjliga kunskapsunderlag”, i första hand på vetenskapliga studier och om sådana saknas på ”beprövad klinisk erfarenhet”.

Som ett led i den evidensbaserade medicinen drog en global rörelse i gång i början av 1990-talet, vars kärna fått det något kryptiska namnet ”The Cochrane collaboration”. Dess syfte är att förbättra beslut inom vården genom litteraturöversikter kring interventioner (det vill säga insatser av preparat eller åtgärder). Översikterna skall dessutom vara ”systematiska”, vilket innebär en smal, väldefinierad praktisk fråga samt ett strikt tillvägagångssätt vid litteratursökning, värdering och sammanställning. Detta till skillnad från traditionella litteraturöversikter som ofta är bredare, svåra att upprepa och starkt färgade av författarens åsikter. De systematiska litteraturöversikterna stärks dessutom av en statistisk metod, metaanalys, som kvantitativt väger samman resultat från olika studier av samma fenomen. Sammanfattningsvis är denna förbättrade kunskapshantering och kunskapsförmedling en förutsättning för evidensbaserad medicin.

Innan vi lämnar medicinens värld finns det två aspekter värda att nämna eftersom de har stor betydelse inom naturvården, nämligen ”evidensgrad” och ”publikationsskevhet”. Det krävs inte mycket eftertanke för att inse att vissa studier (t.ex. kliniska försök där behandlingen slumpats ut på patienter) har ett högre bevisvärde (evi

densgrad) än andra (t.ex. fallstudier av enstaka patienter), något som måste beaktas när kunskapsläget sammanfattas. Vad som också måste beaktas är att en del studier kanske inte publicerats, främst de som inte visade någon effekt, vilket ger en skevhet i rapporteringen.

Behovet av kunskapsöverföring från tillämpad forskning till praktiken är ju ett generellt problem, och inte begränsat till medicinens värld. Följaktligen har en hel flora av liknande rörelser startat. Sociologi, undervisning och kriminologi är några ämnen där antalet systematiska översikter snabbt växer. Exempelvis kan man hitta översikter av huruvida stora skolor är bättre än små (vilket varierade beroende på vad man mätte), eller av den brottsförebyggande effekten av övervakningskameror (vilka hade positiv om än svag effekt).

Hur framgångsrika dessa relativt nya rörelser kommer att vara beror på flera saker. Främst är ju volymen forskning inom området viktig – det måste ju finnas något att sammanfatta – men också publiceringstradition, i vilken utsträckning forskningen är kvantitativ (och därmed lätt att sammanfatta med hjälp av metaanalys), de tilltänkta användarnas intresse samt de samhälleliga resurser som berörs.

Är det så att det som görs på fältet vad gäller praktisk naturvård är väl beprövade åtgärder med bevisade positiva effekter? Nej, det verkar i några fall vara så att de skötselåtgärder som är praxis inte har önskade effekter. Ett exempel som fick stor medial uppmärksamhet rörde åtgärder för att gynna lax och annan fisk i vattendrag, åtgärder som kostat stora summor genom åren och vars effekt visade sig vara svag. Kan då det medicinska konceptet med framgång överföras till praktisk naturvård? Gapet mellan ”aktuellt kunskapsläge” och praktiken finns förvisso här liksom inom medicinen. Men är det inte så att naturvård är så komplext och så platsbundet att det saknas en gemensam, bred kunskapsbas?

Visst finns det skillnader. En är att naturvårdsbiologi huvudsakligen är ägnat åt att beskriva problem och att relativt lite forskning handlar om interventioner, alltså effekten av åtgärder (t.ex. återskapande av habitat eller populationer, minskade mänskliga störningar, eliminering av invasiva arter, effekten av lagstiftning, ekonomiska styrmedel, landskapsplanering). I den vetenskapliga litteraturen finns det helt enkelt relativt lite att sammanfatta.

En annan försvårande faktor är det faktum att konkurrensen om utrymmet på tidskrifternas dyrbara sidor hela tiden ökar. Till exempel refuserar tidskriften Biological Conservation fyra av fem inskickade manus. Design, genomförande, statistisk utvärdering och presentation

måste vara näst intill oantastliga. Kraven blir allt strängare på viss omfattning av data (t.ex. försök upprepade på flera platser och över flera år) samt på att resultatet skall vara tydligt (statistiskt signifikant) och av globalt intresse. Å ena sidan innebär detta att de studier som publiceras inom praktisk naturvård har mycket högt bevisvärde, men å andra sidan är det en väldig massa studier som inte hittar in i den primärvetenskapliga litteraturen.

Ytterligare en skillnad gentemot medicin rör vad vi kan kalla kunskapsbasen. Visst finns i den vetenskapliga litteraturen exempel på praktisk naturvård. Ur vår egen verksamhet kan vi nämna följande tre exempel. Röjningar för att gynna dårgräsfjärilens värdväxt gjordes i Östergötland och utfallet, som följdes upp i orörda kontroller och i röjda områden, visade sig positivt. Holkar med konstgjord mulm för att gynna vedlevande skalbaggar visade sig fungera förvånansvärt bra. Vi har också jämfört olika skötselmetoder för att sköta ängsmarker i ett långtidsförsök. Men finns naturvårdskunskap bara i den vetenskapliga litteraturen? Nej,

kunskap finns ju också hos enskilda individer och baseras på deras personliga erfarenheter. Men sådan kunskap har – i ett större perspektiv – mindre värde eftersom den inte är dokumenterad och därmed inte heller möjlig för andra att ta till sig och kritiskt granska. I ett ämne som praktisk naturvård, där mycket sker genom ”trial-anderror”, så förblir mycket av kunskaperna odokumenterade. Detta är något som försvårar det gemensamma kunskapsbygget och införandet av evidensbaserad naturvård. Denna kan inte bara bygga på primärvetenskap, utan måste rimligen också bygga på väldokumenterade fallstudier.

Trots dessa svårigheter att överföra den evidensbaserade medicinens metoder är det uppenbart att stora vinster finns för naturvården om åtgärder byggde på bästa tänkbara kunskapsläge. Evidensbaserad naturvård, en rörelse som kan spåras ungefär tio år tillbaka i tiden, börjar nu få fotfäste.

Education and Pay

Education is key to increased economic equality. To get workers’ paychecks up, they have to possess better skills, yet many societies are not doing enough to improve schools and teachers and bolster job training. Enhancing access to good education isn’t just a matter of more money, however, but also how we spend that money. In a recent report, the Organization for Economic Cooperation and Development (OECD) recommended boosting investment in the early years of education, like preschool, since that improves a child’s academic performance over his or her entire career.

Immortality

Some scientists believe that one day technology will make it possible to achieve immortality by uploading our neural connections into robots’ bodies; others believe this is impossible. Regardless, legitimate philosophers are engaged in a debate over how such an eventuality would change our humanity. Their dialogue is important because even if the final goal falls short, human augmentation and improvements may raise similar issues.

The Rise of Modern Religions

About 2,500 years ago, something changed the way humans think. Within the span of two centuries, in three separate regions of Eurasia, spiritual movements emerged that would give rise to the world’s major moral religions, those preaching some combination of compassion, humility and asceticism. Scholars often attribute the rise of these moral religions – Buddhism, Judaism, Islam, Hinduism and Christianity included – to population growth, seeing morality as a necessary social stabilizer in increasingly large and volatile human communities. Yet findings from a recent study published in Current Biology point to a different factor: rising affluence.

The authors investigated variables relating to political complexity and living standards. Affluence emerged as a major force in the rise of moral religion – in particular, access to energy. Across cultures, moral religions abruptly emerged when members of a population could reliably source 20,000 calories of energy a day, including food (for humans and livestock), fuel and raw materials.

“This number appears to correspond with a certain peace of mind,” says lead author Nicolas Baumard, a research scientist at École Normale Supérieure in Paris. “Having a roof over your head, not feeling like the world is full of predators and enemies, knowing that you’ll have enough to eat tomorrow.” As Baumard points out, psychology research shows that affluence appears to influence our motivations and reward circuitry away from short-term gain to also considering the benefits of longterm strategy. In other words, with a steady energy supply, we had more time to cooperate, cultivate skills and consider consequences. Affluence also allowed more time for existential pondering: maybe we have some greater moral responsibility; perhaps life has a purpose.

Baumard acknowledges that moral and ascetic qualities probably existed in humans before the major reli

gions emphasized them. Other experts believe that the paper may not consider these inherent qualities seriously enough. Barbara King, an anthropologist at the college of William & Mary, argues that the study exaggerates the sharp transition to the moral belief systems. She suggests that a more gradual transition may have taken place – one that was perhaps nudged over the line by a reliable calorie count. “Anthropologists and psychologists have found deep roots of compassion and morality in other primates,” King explains. “I don’t see any reason to assume that cosmological morality and compassion were not important to earlier hunter-gatherer groups.”

Bernard J. Crespi, an evolutionary biologist at Simon Fraser University in British Columbia, also cautions against Baumard’s claim: “The main idea in the article is fascinating, but the causal link between increasing affluence and religion remains to be established. Our work actually suggests that the authors might have their causality reversed – that religion itself drives increases in affluence via its effects on increased cooperation.”

Still, Baumard’s findings point to a strong association between affluence and the emergence of moral religion, specifically. Plenty of ancient societies cooperated and had religious beliefs – the Maya, Sumerians and Egyptians among them. For the most part, however, none of these societies’ belief systems emphasized morality, or material and visceral restraint. And according to Baumard, members of these societies never had access to more than 15,000 calories a day. Whether cause or effect, morality, it seems, takes energy.

Autism

People with autism are often unable to judge when a face conveys emotions such as happiness or sadness, and many researchers take this as evidence that autism involves serious deficits in processing social information. Yet the voice, too, can provide emotional cues, and several recent studies indicate that when listening to voices, people with autism can actually recognize feelings and other traits of humanness as well as – or even better than – neurotypical people do. The studies suggest that at least for some subgroups of autistic people in certain situations, deficits in identifying emotions could be confined primarily to vision. ‘This is great news from a treatment perspective,’ says researcher Kevin Pelphrey at George Washington University. ‘It is much easier to help someone overcome an inability to read emotion from faces than it would be to treat a fundamental lack of understanding of emotion from all modalities.’

China Today

Once again, as a thousand years ago, China leads the world in many ways. For example, they are global leaders in genetic engineering, the Chinese government directing billions of dollars towards research into modifying genes of crops, animals and even humans. China also leads the world in mobile banking, spending on luxury goods, high-speed rail, car manufacture, foreign trade, the export of machinery and electronic products – and in the size of its art market. It has the planet’s largest number of broadband subscribers, and is ahead in both solar and wind industry, as well as in the use of methanol as an alternative fuel. It also leads the world in the growth of millionaires – and in poverty reduction.

Restless Legs Syndrome

Glaxo Smith Kline made restless legs syndrome – a disorder characterized in part by the urge to move one’s legs at night – a household term in 2003, when it ran a vigorous awareness campaign for the disorder. The pharmaceutical company began by issuing press releases about presentations given at the 2003 annual meeting for the American Academy of Neurology, a professional society representing neurologists and neuroscientists. Two months later it distributed another press release, for a company-funded, as yet unpublished study, entitled “New survey reveals common yet under-recognized disorder – restless legs syndrome – is keeping Americans awake at night.” The press releases led to a slew of media coverage of the disorder; according to an analysis in 2006, one fifth of all articles written about it referred readers to the nonprofit Restless Legs Syndrome Foundation for more information, an organization that is heavily subsidized by Glaxo Smith Kline.