Provpass 5

Probiotika mot psoriasis

Nyligen kunde irländska forskare visa att en viss typ av probiotiskt kosttillskott kan ha goda effekter på psoriasis. Probiotika är nyttiga bakterier som verkar positivt på tarmfloran. Forskarna testade effekten hos olika former av probiotika, men det var inte förrän de studerade en särskild bakterie, Bifidobacterium infantis, som de upptäckte att patienterna verkligen blev bättre.

I studien ingick 26 personer med psoriasis, varav hälften fick kosttillskott som innehöll den nyttiga bakterien och hälften fick sockerpiller. Två av tre psoriasispatienter som fått probiotikan hade därefter tydligt minskade halter av immunförsvarsproteinet TNF.

– Majoriteten av patienterna visade minskade inflammatoriska nivåer, säger Liam O’Mahony, en av forskarna bakom studien.

Det är alltså inte alla former av nyttiga bakterier som ger samma effekt.

– Den här specifika mikroben har tidigare visat sig ha positiva effekter på tarmen. Vår studie är unik eftersom den tydligt visar att oral konsumtion av en enda nyttig bakterie kan påverka pågående inflammatorisk aktivitet även utanför magen, säger Liam O’Mahony.

Om mängden psoriasis på huden minskade under behandlingen kan han inte svara på. Den här gången mätte forskarna bara nivåer av inflammation i kroppen.

Det är också därför som det är för tidigt att gå ut med en rekommendation om den här formen av kosttillskott. Probiotikan i fråga är heller inte möjlig att köpa i Europa utan finns bara som kosttillskott på marknaden i USA och Kanada. Men den som får tag i probiotikan kan ändå prova själv hemma. Enligt Eamonn Quigley, en av de andra forskarna bakom studien, är det näst intill riskfritt.

– Det finns väldigt få eller inga risker förutsatt att immunförsvaret inte är helt utslaget, säger han.

Enligt Liam O’Mahony är det bra att ha en kritisk inställning till kosttillskott överlag.

– Majoriteten av kosttillskotten på marknaden har väldigt lite forskning bakom och effekten av dem måste först bevisas. Det är väldigt viktigt att inse att olika probiotika har olika effekt. Majoriteten av den probiotika som vi har forskat på uppnår inte samma immunreglerande effekt som Bifidobacterium infantis. Det är viktigt att först tala med sin läkare innan man provar kosttillskott hemma, säger han.

Kerstin Ekmans böcker

Naturen spelar ofta huvudrollen i Kerstin Ekmans böcker. Just nu skriver hon en biografi om en naturens man, en botanist men framför allt entomolog – insektsforskare. På 1700-talet studerade han bland annat skadeinsekter på odlade grödor. Meningen är att boken ska bli en bred tidsskildring.

– Clas Bjerkander, som han hette, skrev om sin tid, som var frihetstiden, även om han levde dryga tjugo år in i den gustavianska tiden: ”Då var allt levande och lustigt”. Jag använder denna fina lilla mening som titel på boken.

Då var allt levande och lustigt kommer ut till hösten. Grand final i skojarbranschen, från 2011, blev alltså inte den slutkläm på författarskapet som man kanske kunde tro av titeln att döma.

Kerstin Ekmans författarskap började i deckargenren. Också då spelade naturen en avgörande roll, men med tiden har den fått ta om möjligt ännu större plats i hennes böcker. De jämtländska fjällen och dess människor är framträdande i romaner som Händelser vid vatten och trilogin ”Vargskinnet”. Och 2007 kom Herrarna i skogen. Med naturskildringarna följer en helt egen språkvärld.

– Både skogen och botaniken har fått mig att skärpa uttrycken, vara saklig och benämna det som lever och växer med de speciella ord och namn som finns inom dessa områden. Det vidgar mitt språkområde men också min uppfattningsförmåga. Det har också betytt mycket sorg över det som exploateras för hårt och helt enkelt försvinner.

Även språket försvinner, i sömlösa steg, med exploateringen. I Herrarna i skogen citerar Kerstin Ekman en tjänsteman som försöker döma ut ordet skog. Citatet av tjänstemannen väcker i sin tur tankar hos Ebba Lisberg Jensen, forskare i miljövetenskap. I en recension av Kerstin Ekmans bok skriver hon om de tyska filosoferna Theodor Adorno och Max Horkheimer, som i en ”svidande vidräkning” med moderniteten hävdade att språket har förvandlat promenaden till motion och maten till kalorier, ungefär som den levande skogen i franskt och engelskt vardagsspråk har blivit rätt och slätt ”trä”.

”De enda ord som försvarar skogens värden mot avmystifieringen är vetenskapliga ord, som biologisk mångfald och biotop (ett ord som Ekman något syrligt menar att Naturskyddsföreningen ’släppt’ som namn på en skyddsvärd skog)”, skriver Ebba Lisberg Jensen.

Redan när Kerstin Ekman skrev Mörker och blåbärsris 1972 var hon, som titeln antyder, helt beroende av landskapet och tiden, men även av människorna – och dialekten.

– När människor talar sitt vardagsspråk och det är nytt för en, så sker det ett synskifte i hjärnan. Man ser dem på

ett annat sätt. De är människor i en egen värld och man vill in i den världen.

Mörker och blåbärsris skrevs i den by i Ångermanland dit familjen hade flyttat. Där skrev hon också den uppmärksammade sviten ”Kvinnorna och staden”, som inspirerats av utvecklingen i Katrineholm. De fyra romanerna som ingår i serien berättar om hur staden växte fram i industrialiseringens Sverige, samtidigt som en ”inre stad” – kvinnornas och barnens – tar form.

I Katrineholm växte Kerstin Ekman upp, men sörmländska har hon aldrig riktigt talat:

– Mina föräldrar lärde sig att tala utan de tjocka l:en och de diftongerade vokalerna. Men jag har kvar många talesätt och uttryck efter min farmor.

Dialekten är inte betydelsefull i ”Kvinnorna och staden”. Desto viktigare är den i de böcker som blev till i Jämtlands fjälltrakter. Till Valsjöbyn i nordvästra Jämtland flyttade Kerstin Ekman när maken inte längre var lektor vid dåvarande Mitthögskolan. Tidigare hade de varit där somrar och tidiga höstar. Här skrev hon, förutom Händelser vid vatten, de tre delarna i ”Vargskinnet”: Guds barmhärtighet, som utspelar sig i Jämtland i början av seklet, Sista rompan och Skraplotter.

– Första gången jag hörde en riktigt gammal man tala i Valsjöbyn, sa han: ”Bjurn ha täji bra mä bjorsk för n’Börje.” Jag hade läst fornisländska så jag kunde översätta i huvudet: ”Bävern har tagit bra med björk för Börje.” Och det var ju rätt. Min man hade stora bäverfällningar på sina skogsmarker vid sjön.

För tre år sedan kom Grand final i skojarbranschen. Där står inte naturen i fokus, utan läsaren får inblick i författarens splittrade personlighet. Lillemor Troj får representera den offentliga författaren, den som uppsminkad blir intervjuad av glättiga journalister i tv-soffor och som väljs in i Svenska Akademien. Men hon bär på en hemlighet: hon skriver inte sina böcker själv. Det gör i stället den vulgära men talangfulla Barbro ”Babba” Andersson, som döljer sig bakom kulisserna men hotar med att avslöja sanningen.

Kerstin Ekman själv skyggar för offentligheten. Språktidningen har länge velat intervjua henne, och när hon nu, till vår glädje, vill ställa upp, är det bara via mejl. ”Skicka dina frågor så ska jag svara utan alltför stort dröjsmål”, skrev hon. Och svarade snabbt gjorde hon.

I Grand final i skojarbranschen släppte Kerstin Ekman loss, och som läsare känner man att här har hon roat sig.

– Den var faktiskt riktigt rolig att skriva. Sedan kommer ju allt efterarbete. Men jag tycker om att arbeta med text, inte bara i det inledande lite euforiska stadiet. Jag är ju hantverkare också.

Framför allt är Kerstin Ekman en entusiastisk strykare. Det är rentav något av det hon uppskattar mest i skrivandet:

– Jag tycker det är roligt att skriva för hand, skriva in och korrigera, men framför allt stryka.

Kerstin Ekman kom i början av 1970-talet till en viktig insikt om sitt skrivande. Då förstod hon att det inte var henne det var fel på om hon tyckte att texten var dålig:

– Det var ju texten som behövde göras om eller strykas ner. Att jag hade en kritisk fakultet i hjärnan som fungerade var ju egentligen en tillgång och ingenting att vara ledsen för.

I övrigt har hon inte förändrat sitt sätt att skriva.

– Det är detsamma som från början. Jag tror att det är som för en instrumentalist. Man har lust för musiken och fingrar på så gott man kan. Likadant med mitt skrivande. Det fordrar ju också mycket övning innan det blir något

som kan tryckas och det betyder ju åratal innan tanken på det ens kommer upp.

Efter Grand final i skojarbranschen har Kerstin Ekman också skrivit librettot till operan Jorun orm i öga, som uruppfördes 2013. Här har romanskrivande bytts ut mot något annat.

– Operalibrettot var lyrik helt enkelt. Och det var väldigt roligt att återkomma till lyriken och få höra den sjungen i Marie Samuelssons tonsättning.

Jag frågade vad som var det värsta med att skriva och hon svarade:

– Något ”värsta” vet jag inte av. Som alla andra yrkesmänniskor börjar jag på morgonen och fortsätter framåt dagen.

Så skrev Kerstin Ekman i sitt mejl. Några tillägg hade hon inte.

En rättvisa byggd på vänskap

När två parter ingår ett kontrakt eller avtal så förbinder de sig att agera i enlighet med det som bestäms i avtalet, varken mer eller mindre. Om en part bryter sina löften begår den avtalsbrott. Detta gäller även om avtalsbrottet beror på olyckliga omständigheter eller oförutsedda händelser. Så länge parterna inte bryter något löfte begår de däremot inget avtalsbrott, och alltså inget fel. Detta gäller även om avtalet är formulerat på ett sådant sätt att det ensidigt gynnar den ena parten. Den missgynnade parten får i sådana fall skylla sig själv, eftersom den av fri vilja ingått ett ofördelaktigt avtal.

Ungefär så ser den moderna västerländska avtalsrätten ut. Men så har det inte alltid varit, och kanske är det inte heller så vi bör ha det i framtiden. Det hävdar Sacharias Votinius i sin doktorsavhandling Varandra som vänner och fiender. En idékritisk undersökning om kontraktet och dess grund. Enligt Votinius bygger dagens avtalsrätt på ett modernistiskt idéhistoriskt arv enligt vilket människor är skrupelfria egoister och varandras fiender. Detta synsätt vilar, menar han, på flera felaktiga föreställningar om människan och det mänskliga livet. Människor är inte egoister och varandras fiender, utan sociala varelser sammanvävda i ett nät av vänskapsrelationer. I dessa relationer är vi ibland egoistiska, men vi handlar också ofta av kärlek och medmänsklighet. Detta insåg de antika grekiska filosoferna i allmänhet, och Aristoteles i synnerhet. Votinius menar att vi borde lära av Aristoteles och återuppliva både hans människosyn och hans syn på kontraktet.

Aristoteles människosyn återspeglas i hans etik. I denna så kallade dygdetik är det inte – som i mycket av den moderna etiken – handlingen och handlingens konsekvenser som står i centrum. I stället är det individen och individens karaktärsegenskaper som tilldrar sig intresse. För Aristoteles är en god människa den människa som har en god, eller dygdig, karaktär.

Den aristoteliska kontraktsrelationen är utformad med vänskapsrelationen som förebild. Den ska vara båda parter till nytta och den inbegriper ömsesidig respekt. Det innebär att avtalsparterna bör bemöda sig om att formulera avtal som på bästa sätt gynnar båda parter, i stället för att i avtalet tillförsäkra sig själva största möjliga fördelar.

Votinius menar, i enlighet med detta resonemang, att vi borde skapa ett rättssystem som i större utsträckning inriktar sig på att skipa moralisk rättvisa, i stället för att strikt tillämpa vissa ganska fyrkantiga rättsprinciper. Domstolarna skulle i sådana fall inte främst bli uttolkare av ett strikt bindande regelverk. I stället skulle de ha till uppgift att på ett hänsynsfullt och empatiskt sätt skipa

rättvisa i enskilda fall. Detta innebär att lagen skulle tolkas flexibelt, eller som Aristoteles säger, rimligt (epieikeia). Den rimliga bedömningen är en bedömning som en god vän skulle göra. Domaren eller domstolen skulle givet en sådan rättsordning döma andra såsom de skulle döma en vän.

Detta synsätt tillhör ett helt annat tankeparadigm än det nuvarande. Enligt det nuvarande rättspositivistiska paradigmet är ”fyrkantigheten” i juridiken nödvändig, eftersom den tryggar objektivitet och förutsägbarhet. Votinius argumenterar med emfas mot rättspositivismen, och menar att den varken är mer objektiv eller skapar större förutsägbarhet än den aristoteliska juridik han själv förespråkar. Anledningen till att så många ändå föreställer sig att så är fallet är enligt Votinius att positivismen fått en paradigmatisk ställning inom juridiken och samhället i stort. Detta innebär att uppfattningens moraliska och ideologiska värdebas tas för så självklar att den blir osynlig. En stor del av avhandlingen ägnas därför åt att åskådliggöra positivismens ideologi, och på så vis påvisa att den inte är värdeneutral.

Positivismens ideologi är en modernitetens ideologi, och moderniteten genomsyrar stora delar av det västerländska samhällslivet. Den kan gestaltas med begrepp som positivism, liberalism, utilitarism och ekonomism. Positivismen är modernismens syn på kunskap och kunskapsinhämtning, liberalismen dess politiska ideologi, utilitarismen dess etik och ekonomismen dess praktiska politik. Rättspositivismen är denna ideologis juridik.

I första hand koncentrerar Votinius sin analys på en kritik av liberalismens grundantaganden. Ett av dessa antaganden är synen på människan som en enhet i sig – en individ med en rad oavytterliga rättigheter. Denna individ är till sin natur en nyttomaximerande egoist. Det sistnämnda slogs fast av 1600-talsfilosofen Thomas Hobbes, som genom att vara en av den tidiga modernismens mest inflytelserika tänkare tilldrar sig Votinius särskilda intresse. Hobbes menade att människor ursprungligen levt i ett naturtillstånd där deras liv, i ett allas krig mot alla, var ”korta, obehagliga och våldsamma”. Den enda vägen ur detta miserabla tillstånd var enligt Hobbes att sluta ett slags fredsavtal, ett samhällskontrakt. Genom samhällskontraktet ger människorna upp en del av sin frihet till staten, i utbyte mot att staten skyddar dem som ingått samhällskontraktet från övergrepp. Detta kontrakt gynnar alla parters egenintresse, och maximerar alltså nyttan för alla inblandade.

Samhällskontraktet och den grundläggande människosyn denna idé vilar på har sedan Hobbes, och senare den mycket inflytelserika upplysningsfilosofen John

Locke, bildat norm inom både politisk filosofi av neoliberalt slag och inom nationalekonomin, modernismens paradvetenskap. Inom neoliberalismen yttrar sig denna norm i form av en nattväktarstat, i vilken staten endast har till uppgift att skydda medborgarens kropp och egendom. Inom nationalekonomin utgör homo oeconomicus, den genuint egoistiska och ekonomiskt nyttomaximerande människan, den vetenskapliga utgångspunkten.

Denna bisarra människosyn har övertagits av rättspositivisterna, och på så sätt fått genomslag i juridiken. Juridiken har emellertid en betydligt längre historia än både liberalismen och nationalekonomin, och har sålunda formats av många andra influenser än de modernistiska. Votinius visar att inte minst Aristoteles tankar i perioder varit inflytelserika, och påtalar att dagens avtalsrätt präglas av både ett aristoteliskt rättviseideal, enligt vilket kontrakt bygger på vänskap, och ett ekonomistiskt tänkande, enligt vilket kontrakt är en form av bindande löfte mellan fiender. Men då domstolarna sällan är medvetna om den idéhistoriska och etiska grunden

för sin argumentation blir denna, enligt Votinius, ofta inkonsekvent och förvirrande.

Genom sitt arbete vill Votinius för det första blottlägga de underliggande ideologierna i juridiken, och för det andra göra klart att avtalsrätten borde bygga på det aristoteliska rättviseidealet. Hans huvudargument för det senare är att det finns starka empiriska bevis för att människan inte bara är egoistisk utan också medmänsklig, men också att rättssamhället måste motarbeta, i stället för att bekräfta och acceptera, människors egoistiska tendenser. Eller, som han skriver: ”En god rättsordning skapar förutsättningar för människor att behandla sina fiender som om de kunde komma att bli deras vänner”.

Smartphone Blues

Over the past decade, the number of American children and teenagers admitted to hospital for reporting suicidal thoughts has more than doubled. Psychologists are striving to understand whether this increase 31 coincides with the rise of social media, or whether something causative is happening.

A big new study suggests a specific explanation for teenage melancholy: the many hours young people spend staring at their phone screens. That might be having serious effects, especially on young girls, according to the study’s author, Jean Twenge, a psychology professor at San Diego State University.

By scrutinising national 32 , with data collected from over 500,000 American teenagers, Ms Twenge found that adolescents who spent more time on social media were more likely to agree with remarks such as: “The future often seems hopeless.” However, those who used screens less, spending time playing sport, doing homework, or socialising with friends in person, were less likely to report mental troubles.

As Ms Twenge herself concedes, this does not 33 causality. Another factor may lie behind the increased diagnosis of depression among adolescents, and that sad teenagers are more likely than their happy peers to seek refuge in their phones. But a growing body of scientific evidence supports the idea that social media can inspire malaise.

One study from 2016 asked a randomly selected group of adults to quit Facebook for a week; a 34 group continued browsing the site as usual. Those who gave up Facebook reported feeling less depressed at the end of the week than those who continued using it. Another experiment found that the more participants used Facebook, the gloomier they felt about their lives.

Not all studies are equally damning. Research suggests that social-networking sites can indeed 35 happiness if used to engage directly with other users, rather than just to covet glossy photos of someone else’s exotic holiday or lavish wedding.

Hitler and Hollywood

A review of The Collaboration, a book by Ben Urwand

Hitler loved the movies. He watched a film every night after dinner with his entourage. Across the pond, Hollywood saw Germany as one of its biggest export markets. There was money to be made from distributing films there. These two facts are the starting point of Ben Urwand’s study of Hollywood’s relationship with Nazi Germany.

Control of the film industry was a central part of Hitler’s and Joseph Goebbels’ plan for propaganda in the Third Reich. Part of this involved censorship of foreign films that did not sing the Nazis’ tune. Article 15 of a law regulating film imports made it clear that Berlin could ban a company from working in Germany, if it produced a film that was offensive to German sensibilities. This gave the Nazi consul in Los Angeles, Georg Gyssling, considerable influence. He could not only demand cuts or changes to films to be shown in Germany, but in all versions of the films to be shown internationally.

Instead of showing Gyssling the door, Hollywood went out of its way to work with him. Urwand chronicles several occasions on which he was listened to intently. Some projects did not happen because of fear of his disapproval. A Paramount film about the sinking of the Lusitania by a German submarine in World War I was dropped. A more aggressively anti-Hitler film called The Mad Dog of Europe was scrapped because of fears that it would harm US business interests in Germany.

When American films were banned in Germany, such as The Prizefighter and the Lady (1933) because it starred Max Baer, a Jew who was known to be hostile to Hitler, the studios continued to do business with Germany. After the Kristallnacht pogrom against Jews throughout Nazi Germany and Austria in 1938, Goebbels produced a blacklist of 60 Hollywood figures whose work could not be allowed in Germany. The studios simply removed their credits from German versions and continued to distribute there in 1940 and 1941 up to the point at which America entered the war.

The Hollywood studios not only agreed not to attack the Nazis but they also decided not to defend the Jews. Changes were made in a series of films such as The Life

of Emile Zola, where references to Alfred Dreyfus being a Jew were removed. Although The Mortal Storm (1940) finally dealt with the Nazi persecution of a minority group, all references to the fact that they were Jews were cut from the final version. The whole story of how Hollywood made an accommodation with Nazi antisemitism seems even more bizarre because many of the studio bosses were themselves Jewish immigrants.

This is a story about German censorship and the more frequent and sinister self-censorship by Hollywood. The notorious Hays Office put pressure on studio chiefs like Louis B. Mayer of MGM not to make certain films, such as the anti-fascist It Can’t Happen Here, to avoid offending the German government. The German word used at the time to describe this was Zusammenarbeit, i.e. ‘collaboration’. By calling his book The Collaboration and implying that Hollywood collaborated with Hitler, Urwand has certainly created a storm in America. The New Yorker film critic was so outraged that he has demanded to know how Harvard University Press could have published the book.

Urwand’s book is thoroughly researched but is rather rambling, occasionally repetitious and makes some strange statements. For instance, it is bizarre to claim that Leni Riefenstahl’s propaganda film Triumph of the Will (1935) is about a Hitler speech. It is a visual evocation of a creed that celebrates the submission of the individual into a disciplined mass, whose function is to show total obedience to the leader. It is also daft to say that Hitler controlled the German newsreel industry because he made a few corrections of newsreel scripts. And there is no mention of the American newsreel series The March of Time, launched in 1935, which consistently warned cinema audiences of the evils of the Nazi state. Despite this, Urwand’s book is a fascinating take on the shady politics of Hollywood and should be read by anyone interested in going behind the glamour of 1930s cinema.