Provpass 3

Studentfabriken

Nu har vi lärt alla grundskoleelever att fråga ”Vad ska det vara bra för?” och alla gymnasieelever att fråga ”Kommer det på betyget?” Att fokusera yrkesanknytning på universitetet är en förlängning av samma synsätt; det viktiga är inte fascinationen inför ny kunskap, utan ”Kommer det på tentan?” och ”Vad kan jag få ut av det här?”

Universiteten uppstod historiskt sett i Europa, och Europas högre utbildning var länge beundrad i övriga delar av världen. Under de senare decennierna har dock universiteten utsatts för hårdhänt statlig påverkan i samband med att allt fler i den unga generationen förväntas genomgå högre utbildning. Den ”gymnasifiering” som nu pågår döljs genom att man oavbrutet talar om yrkesanknytning och om kvalitet och utvärdering.

Ingen talar om vikten av kunskap eller om att kunskap berikar en person. I stället råder en instrumentell syn på utbildning, vilket tillsammans med den ekonomisk-tekniska jargongen är direkt förödmjukande för universitetslärarna och m

inskar deras m

otivation. Till detta nya massuniversitet antas studenter med ibland direkt svaga förkunskaper samtidigt som det ställs krav på högskolan att skapa genomströmning genom att institutionernas finansiering är knuten till antalet stu denter som antas och godkänns. Högskolan förväntas åstadkomma den tänkta förvandlingen hos studenterna oavsett omständigheterna, och produktionsprocessen ska kvalitetssäkras.

Instrumentella trender kommer inte bara från nationella utan också från europeiska instanser. Ett exempel på det sistnämnda är Bologna-avtalet från 1999, som slår fast att europeiska universitet ska formulera sina kursmål som kompetenser. Studenternas examensbevis ska visa vilka kompetenser de har, vilket antas öka deras anställningsbarhet och rörlighet. Bologna-beslutet är arbetsmarknadsinriktat, och förmodligen har den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD varit pådrivande.

För utomstående kan det synas oviktigt eller till och med bra att ämnesmålen formuleras som något som studenten kan göra snarare än som något som studenten har förstått, men det förstärker den tendens studenter har från grund- och gymnasieskolan att se utbildning instrumentellt och att inrikta sig på att ”gå igenom” en viss utbildning snarare än att skaffa sig kunskaper.

Det smarta anses vara att ligga precis över gränsen för godkänt och inte ödsla tid i onödan på en kurs. Utbildningen ses som ett nödvändigt ont för att få ett arbete snarare än som personlig utveckling. Det är o

mvittnat svårt att få studenter att läsa annat än kurslitteratur eller att gå på föredrag och diskussioner som inte är obligatoriska.

Resultatet blir att universitetet blir mer av studentfabrik, mindre av intellektuell mötesplats.

Digitaliseringspolitik*

Sverige ska vara bäst i världen på att använda digitaliseringens möjligheter. Det slår regeringen fast i den nyligen presenterade strategin För ett hållbart digitaliserat Sverige. Men de riktlinjer som formuleras förbigår märkligt nog de senaste årens genomgripande it-drivna samhällsomvandling och de reaktioner den väckt i andra länder. Med globala och monopolistiska plattformsbolag har en ny ekonomi och maktfördelning uppstått. Utan denna insikt blir föreslagna åtgärder för att stärka demokratin och lösa vår tids problem inte stort mer än fromma förhoppningar.

Ända sedan början av 1990-talet pågår genomgripande förändringar i global skala inom praktiskt taget alla samhällsområden. Till en början fungerade internet som hävstång. Nu har uppkopplade enheter, digitala plattformar, artificiell intelligens, det så kallade molnet och massdata tillkommit. Kraften i omvandlingen illustreras av att det i dag återfinns fem plattformsbolag bland världens tio högst värderade företag. För tio år sedan var det endast ett.

Till helt nyligen har den nya teknikens verkliga och inbillade förtjänster dominerat den etablerade synen: Ju mer digitalisering desto bättre! Men förhoppningar om ökad demokrati, mer egenmakt och fri opinionsbildning har grusats och i flera fall vänts till sin motsats. Utvecklingen på nätet har kommit att handla om dold övervakning, hatkampanjer, manipulerad nyhetsförmedling och kommersialisering pådriven av annonsbolag som Google och Facebook, båda med lejonparten av intäkterna från reklam. I takt med a tt en allt större d

el av människors tillvaro utspelar sig på digitala plattformar ökar den enskildes beroende av dessa.

För omkring tre år sedan inleddes det som kommit att kallas internets politiska period. Myndigheter i olika länder reagerade på att den digitala ekonomin också innebär konkurrenshämmande monopol, aggressiv skatteplanering, angrepp mot gällande lagar och lättvindig hantering av medborgardata. Exempel är EU:s aktion mot Googles skatteupplägg, Barack Obamas tal om slutet på Wild Wild West och flera städers ingrepp mot delningstjänsterna Uber och Airbnb. Även EU:s kommande lag om persondata (GDPR) hör hit. Detta är sannolikt bara början på försöken att leda in den digitala utvecklingen på tydligt samhällsnyttiga banor, något som tycks ha gått den svenska regeringen förbi.

I den digitala ekonomin är data den strategiska råvaran. Den är föremål för storskalig handel. Personuppgifter är särskilt attraktiva. Lockande gratiserbjudanden visar sig vara betaltjänster med användarnas data som motprestation. De viktigaste slutprodukterna är vårt

konsumtionsbeteende och våra åsikter, som i ökad utsträckning påverkas med hjälp av förfinade psykologiska tekniker. Att sådana förekom i Donald Trumps valkampanj blev för många en ögonöppnare.

Navet i denna digitala ekonomi är plattformar som möjliggör för producenter, konsumenter och vänner att mötas med aldrig tidigare skådad effektivitet och räckvidd, allt under ägarens styrande principer och datafångst. Först nyligen har forskningen förstått plattformarnas raffinerade kombination av kommando och marknadslogik. Genom algoritmer (instruktioner) som styr transaktionerna kan användarna fås att på eget i nitiativ förskjuta sina val i den riktning ägaren önskar. Ökad trafik på plattformarna skapar mer data, ger användarna större utbyte, lockar till sig fler besökare och ökar b

olagens v ärde i s

jälvförstärkande p

rocesser, vilket förklarar deras blixtsnabba tillväxt. I kapplöpningen mellan företag tar segraren hem hela vinsten.

Grundläggande samhällsfunktioner är i växande utsträckning beroende av de stora plattformsföretagen. De måste därför, i likhet med bankerna, drivas på ett ansvarsfullt sätt. Politiker och myndigheter står inför stora utmaningar. Å ena sidan öppnar plattformarna för effektivisering, miljöanpassning och svåröverskattade vinster för samhällsekonomin. Å andra sidan har just detta gett ett begränsat antal företag en oproportionerligt stor makt. Att stävja denna koncentration och samtidigt ta till vara digitaliseringens positiva effekter för samhället i stort är uppgiften.

Tre saker som bör testas i detta arbete är:

1. Tydliga och restriktiva spelregler för vilka krav som får ställas på användarna. Användarnas rätt till sina data och att få en begärd flytt till annan plattform genomförd skulle främja konkurrensen och begränsa monopolens makt. Mer öppna data bör krävas inte bara från offentliga instanser. Också privata bolag måste bidra eftersom de bygger sin maktställning på information från användare och myndigheter. Då gynnas allmänna intressen och mindre bolag. Till exempel är tyska försäkringsbolag skyldiga att dela sina data för konkurrensens skull.

2. Plattformar i offentlig regi och stöd till de kooperativa organisationerna. Det skulle gynna konkurrens och valfrihet och mildra de privata bolagens totala dominans. I Frankrike utmanar regeringen Uber genom Le Taxi, en tjänstmed50 000anknutnataxibilar.Allmänintressetoch användarintresset blir då motvikter till vinstintresset som drivkrafter i digitaliseringen. Omfattande trafik på offentliga plattformar uppnås genom den offentliga sektorns dominans på områden som skatteuppbörd, transportinfrastruktur och offentligt finansierad sjuk-

vård. I likhet med privat sektor skulle offentlig sektor, genom direktkontakt med m

edborgarna, kunna anpassa sina erbjudanden till behov och önskemål samt efter politiska prioriteringar. Överlåts kontakterna till privata intressen går denna möjlighet förlorad och medborgarna tvingas bidra till privat vinstskapande.

3. Radikala, digitalt drivna innovationer utformade som svar på den offentliga sektorns stora utmaningar. Med klimathot, miljöförstöring, segregation, ökade fördelningsproblem och resursbrist på agendan är småskaliga förbättringar sällan tillräckliga. Nya sätt att tillhandahålla grundläggande funktioner skapas i privat sektor, ofta med hjälp av digitala plattformar. Så kallade start up-företag arbetar frenetiskt fram nya affärsidéer med vinstintresset som drivkraft. Inom offentlig sektor,

med halva BNP, är motsvarande arbete med att formulera omvälvande reformförslag starkt eftersatt. Som en blygsam början skulle Statskontoret och innovationsmyndigheten Vinnova kunna få ett utvidgat uppdrag. Det är när de ofta oförutsedda möjligheterna till politiska omkopplingar uppstår som idéerna måste finnas till hands.

Om regeringar inte vill ha en digital ekonomi dominerad av ett fåtal jättar, måste de agera snabbt. För ett litet land som Sverige med konkurrensutsatt ekonomi är det särskilt viktigt med en djärv och klarsynt digitaliseringspolitik.

* Texten är skriven 2017.

TACKSAM?

Tacksam ska man ju vara.

Man kunde ha ryggskott, blåskatarr, ont i lederna, ha tappat glasögonen i golvet och det är fredagkväll.

Man kunde vara blind, döv, halt och förlamad i vänstra ansiktshalvan.

Man kunde ha blivit av med alla sina tänder.

Man kunde vara utan vänner och sömnlös.

Man kunde vara galen.

Jag vet. Allt det här kan drabba alla åldrar, men troligheten blir större ju äldre man blir.

Tacksamheten över att kunna sitta, gå, knyta sina egna skoband är mera på sin plats sen man fyllt femtiotvå.

Tacksamheten över att någon vill ha sig (mig).

Jag är det.

Jag är tacksam över att jag inte har ryggskott, blåskatarr, ont i lederna, har tappat glasögonen en fredagkväll.

Jag är tacksam över att jag inte är blind, döv, halt och förlamad i vänstra ansiktshalvan.

Jag är tacksam över att jag har några vänner alls och bara är sömnlös ibland.

Jag är tacksam över att jag inte är mer galen än jag är.

Så mycket och mer därtill har jag att vara tacksam över.

Hur obetydliga och oviktiga är då inte några skrynklor på halsen?

Man ska vara tacksam över att man har någon hals över huvudtaget.

Men jag är inte tacksam över att jag förväntas bli tacksammare för varje år som går.

Jag är inte helt igenom säker på att tacksamhet är en odelat positiv känsla.

Jag tror att det kan gå inflation i tacksamhet och till slut får man ingenting alls för den.

Möjligen en bit tårta till kaffet.